blondinulrik

 

Jag satt vid ett litet träbord i en by i västra Rumänien, Solen gassade på gårdsplanen utanför och det var nästan så att jag såg en svettdroppe rinna ned på min tvåhjulade vän som stod lutad mot den slitna fasaden utanför. Den äldre kvinnan, troligen familjens farmor, skulle säkert ropa på mig om cykeln visade tecken på värmeslag där hon satt på en låg pall och hackade grönsaker till ett helt kompani. Rummet var, ett par broderier på väggarna till trots, sparsamt inrett och jag satt på en utav två trästolar då en tallrik sköts fram på bordet framför mig. Jag kände mig som en uteliggare på nobelfest; Genomsvettig och iklädd tights som knappt dolde något av mina ben som var mörka av svettdränkt damm.

 

 

Mannen med det vänliga leendet sa något som jag efter 2 dagar i landet antog betydde varsågod, hans kroppsspråk bekräftade snabbt mitt antagande och jag högg in på kåldolmarna. De precis lagom sega kolbladen och den välkryddade köttfärsen gifte sig perfekt i munnen.

 

Hela tiden satt familjens fader framför mig på hushållets andra stol och log. Språkbarriären var lika total som tystnaden. Då all mat var uppäten och jag funderade på om det var den starka köttfärsen eller hettan som framkallade svettningarna så ville jag visa min tacksamhet och berömma maten. Tacksamheten är enkel att visa, ett fast handslag, men hur skulle jag visa att maten var mer än god?

 

Min lätt teatriska ådra fick en pulsstöt i sig och jag förde tummen och pekfringret till mungipan, slog sedan ut handen i luften och suckade glatt, likt en kock direkt hämtad från en restaurang i Provence. Då slår plötsligt lyckans blixt ned i mannen, hans mungipor möter hans öronsnibbar samtidigt som han nickar mot mig som att vi befinner oss i total symbios med varandra. Kvickt reser sig upp och i sitt lyckorus traskar in till rummet bakom mig.

 

Under den dryga minut som mannen var borta så kom hans dotter in i rummet, även hon boende i huset, och tog min renslickade tallrik i den hand som inte bar upp hennes lille son. Jag viftade bort några flugor medans hon försvann genom det glesa kuldraperiet som hängde i dörren ut mot innegården. Vad hade gjort mannen så glad och vad fick honom att gå iväg?

 

Mannen kom efter en kort stund tillbaka, med leendet i behåll och en kanna i ena handen. Två glas, modell mindre, placerades på bordet emellan oss och fylldes upp till kanten med det genomskinnliga innehållet.

 

Direkt då den fräna lukten nått mina näsborrar förstod jag att min gest misstolkats från att vara ”Denna rätt var superb” till ”Jag vill ha en sup på maten”. Jag var numera inte bara en gäst, utan en god anledning för mannen att ta sig en middagssup. Den hemgjorda vodkan sveptes i två omgångar och innan jag han avböja så var glaset på nytt fyllt. Precis vad man vill ha inför några mils cyklande i hettan…

 

 

Detta glas dracks ur långsammare, i alla fall på min sida av bordet, och denna gången lyckades jag avböja en påfyllning vänligt men bestämt.

 

En låg avskedsprocess följde senare ute på innegården och efter att dottern i huset fyllt på mina vattenflaskor med mer vatten än jag ville cykla med och de lastat på en bärkasse med gurkor så knäppte jag ett kort och cyklade iväg ut på den dammiga gatan.

 

Jag började snabbt svettas och lätt småfull trampade jag fram på hålfyllda grusvägar och lapptäckslagad asfalt genom ängslandskap och skogsdungar. De låga bergen fanns ständigt vid min sida då den Rumänska eftermiddagen gick mot kväll.  

 

Vart skulle man spendera natten?

 

 

Fotnot; Jag är inte ute och reser för tillfället. Kände bara för att föreviga en timme utav sommarens resa...