blondinulrik

Sommarens resa får en ny blogg då Blogg.se har kråglat fler gånger än jag har fått punktering... Följ mig och 'Gula Febern' i västra Afrika via...

 

 

 

 

 

Jag satt vid ett litet träbord i en by i västra Rumänien, Solen gassade på gårdsplanen utanför och det var nästan så att jag såg en svettdroppe rinna ned på min tvåhjulade vän som stod lutad mot den slitna fasaden utanför. Den äldre kvinnan, troligen familjens farmor, skulle säkert ropa på mig om cykeln visade tecken på värmeslag där hon satt på en låg pall och hackade grönsaker till ett helt kompani. Rummet var, ett par broderier på väggarna till trots, sparsamt inrett och jag satt på en utav två trästolar då en tallrik sköts fram på bordet framför mig. Jag kände mig som en uteliggare på nobelfest; Genomsvettig och iklädd tights som knappt dolde något av mina ben som var mörka av svettdränkt damm.

 

 

Mannen med det vänliga leendet sa något som jag efter 2 dagar i landet antog betydde varsågod, hans kroppsspråk bekräftade snabbt mitt antagande och jag högg in på kåldolmarna. De precis lagom sega kolbladen och den välkryddade köttfärsen gifte sig perfekt i munnen.

 

Hela tiden satt familjens fader framför mig på hushållets andra stol och log. Språkbarriären var lika total som tystnaden. Då all mat var uppäten och jag funderade på om det var den starka köttfärsen eller hettan som framkallade svettningarna så ville jag visa min tacksamhet och berömma maten. Tacksamheten är enkel att visa, ett fast handslag, men hur skulle jag visa att maten var mer än god?

 

Min lätt teatriska ådra fick en pulsstöt i sig och jag förde tummen och pekfringret till mungipan, slog sedan ut handen i luften och suckade glatt, likt en kock direkt hämtad från en restaurang i Provence. Då slår plötsligt lyckans blixt ned i mannen, hans mungipor möter hans öronsnibbar samtidigt som han nickar mot mig som att vi befinner oss i total symbios med varandra. Kvickt reser sig upp och i sitt lyckorus traskar in till rummet bakom mig.

 

Under den dryga minut som mannen var borta så kom hans dotter in i rummet, även hon boende i huset, och tog min renslickade tallrik i den hand som inte bar upp hennes lille son. Jag viftade bort några flugor medans hon försvann genom det glesa kuldraperiet som hängde i dörren ut mot innegården. Vad hade gjort mannen så glad och vad fick honom att gå iväg?

 

Mannen kom efter en kort stund tillbaka, med leendet i behåll och en kanna i ena handen. Två glas, modell mindre, placerades på bordet emellan oss och fylldes upp till kanten med det genomskinnliga innehållet.

 

Direkt då den fräna lukten nått mina näsborrar förstod jag att min gest misstolkats från att vara ”Denna rätt var superb” till ”Jag vill ha en sup på maten”. Jag var numera inte bara en gäst, utan en god anledning för mannen att ta sig en middagssup. Den hemgjorda vodkan sveptes i två omgångar och innan jag han avböja så var glaset på nytt fyllt. Precis vad man vill ha inför några mils cyklande i hettan…

 

 

Detta glas dracks ur långsammare, i alla fall på min sida av bordet, och denna gången lyckades jag avböja en påfyllning vänligt men bestämt.

 

En låg avskedsprocess följde senare ute på innegården och efter att dottern i huset fyllt på mina vattenflaskor med mer vatten än jag ville cykla med och de lastat på en bärkasse med gurkor så knäppte jag ett kort och cyklade iväg ut på den dammiga gatan.

 

Jag började snabbt svettas och lätt småfull trampade jag fram på hålfyllda grusvägar och lapptäckslagad asfalt genom ängslandskap och skogsdungar. De låga bergen fanns ständigt vid min sida då den Rumänska eftermiddagen gick mot kväll.  

 

Vart skulle man spendera natten?

 

 

Fotnot; Jag är inte ute och reser för tillfället. Kände bara för att föreviga en timme utav sommarens resa...

... Då jag på dåliga vägar trampade ut ur Sighnaghi och mot Tbilisi. Likaså 2 dagar senare då jag, efter att ha ompackat precis alla mina tillhörigheter, trampade ut från Landvetters parkering och mot Sandared.


Jag är alltså hemma. Kul och trevligt att möta vänner och familj, som alltid, men det känns som att resan likaväl hade kunnat fortgå under hösten. Ett par månader till bara. Så fort man kommer till ett land så lockar grannländerna. Cykelresandet blir som en sorts drog, man vill ha mer.

Jag vill gärna fortsätta från Tbilisi sommaren 2011. Azierbaijan, Armenien, Iran och återigen Turkiet lockar. Denna resa får nog vänta längre än så, tyvärr, pga hösten hårda studietempo kommer att dra ned mina arbetstimmar i fabriken.

Här hemma fortsätter jag mina studier medans bloggen blir liggandes på is. Det har varit tanken hela tiden. Folk som bloggar om vardagshändelser finns det nog av och att basunera ut berättelser om vardagens gråa händelser gör andra bättre, eller iallafall hellre, än mig...

Hemsidan kommer att ligga kvar, det finns åtskilliga berättelser samt bilder som är värda att visa för den som intresserar sig. Det kommer att komma mycket sporadiskt, med ett försök att publicera någonting en gång i månaden. densomleverfar.se

En handfull bilder från de 2 sista cykeldagarna...


Hur som helst, Jag tar tillfället i akt att tacka Er som har läst och speciellt Er som lämnat spår i form utav mail, facebookkommentarer och framförallt kommentarer här på bloggen.

Att höra från Er betyder mer än ni kan tänka Er! Återigen; Tack!

Om någon har blivigt inspirerad av att göra en liknande resa, hör av Er! Oavsett om ni känner mig eller ej så hjälper jag mer än gärna till med goda råd.

Att göra en resa som denna kräver egentligen ingenting. Vem som helst kan ge sig iväg. Jag är ingen idrottsman, har inga speciella språkkunskaper och är urkass på att ”mecka” med tekniska prylar. Jag är ingen friluftsmänniska och ser mig definitivt inte som en ”äventyrare”.

Det som krävs är att man har en vilja att se och uppleva, att man har ett driv att ta sig vidare. Att se något mer. Att man är genuint intresserad av att ta sig framåt och finner en tillfredsställande i själva färdandet.

Tänk bort allt trams som ”peppande”, och ”testa-sig-själv”. Att sitta en timme på en bar, smutta på en öl och se folk flyta förbi är viktigare än att klara ”den där sträckan på den där tiden”. Det är min åsikt.

Man kan packa ned diverse verktyg och reservdelar, men det viktigaste man bör bära med sig är en ödmjukhet till sin omgivning, ett intresse i att möta människor och en glädje i att med enkla medel uppleva någonting annorlunda. På riktigt. Att resa i sadeln innebär att vara mitt uppe i landet man reser i.

76 dagar dit. 3 timmar hem - Statistik för resan:

Antal dagar: 78 (2 dagar för Borås – Sandared ToR medräknade)
Distans: 5590 km
Maxhastighet: 67,8Km/h (Backarna mellan Turkiet och Bulgarien)
Längsta distans på en dag: 213 km (Från södra Litauen till östra Polen)
Högsta höjd jag cyklat till: 2540 m (Posof, Gränsstad mellan Turkiet och Georgien)
Högsta höjd jag vandrat till: ca 3100m (Glaciär i norra Georgien)
Nätter som jag betalde för boendet: 32st.

Länder besökta: Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Turkiet samt Georgien.

Olika färdsatt som cykeln använt: Färja, Flotte, Flyg, Tåg, Tunnelbana, Liten Honda, mindre Lada samt Turkisk polisbil.

Budget: 20 000sek. inklusive ALLT (Boende, Resor, försäkring, reservdelar, mat etc.) förutom den utrustningen som inhandlades innan resan.

Antal punkteringar: 4 (1 i Bulgarien, 3 i Georgien)
Högsta temperatur : 38C, troligen mer. (Turkiet)
Antal matförgiftningar: 1 (Rumänien)
Antal böter: 1 (Ungern)
Mest öde gränsövergången: Litauen – Polen (Liten traktorväg helt utan skyltar)

---

Detta inlagg blir ett med sa gott som enbart bilder da jag har daligt med tid. Samtliga bilder ar fran den cyklade strackan Tbilisi - Kazbegi. En vag som leder fran Georgiens huvudstad och till den Rysska gransen. Vagen nar som hogst over 2000m.
Jag sov tva natter i Kazbegi och under en dag sa latt jag cyklen vila och vandrade upp till en glaciar pa ca 3000m.

Nu ar jag i Sighnagi och i morgon ska jag cykla den sista strackan i detta underbara land, tillbaka till Tbilisi.

Kommentera garna!!!

Jag vaknade upp tidigt av min vackarklocka, utanfor taltet var det fortfarande ganska skumt och solens stralar hade inte natt over kullarnas toppar. Just av denna anledning, solen alltsa, sa hade jag valt att ga upp vid denna tidiga timma. Frukost intogs och snart darefter lag taltet fuktigt nedtryckt i min framvaska.

Jag trampade over den slitna bron dar asfalten pryddes av komockor och trampade genom den tysta byn dar jag dagen innan fyllt pa bade vatten och tunnbrodsforradet. Vagen gick langsamt uppat sa gott som hela tiden och jag kollade ned pa kartan som jag fast pa styrvaskan - fortfarande ett par mil kvar till dagens, och resans, hogsta bergspass.


Allteftersom kilometrarna blev till mil sa blev traden till buskar och kullarna blev till berg. Jag stannade till i en till synes oandligt lang uppforsbacke och fyllde pa med annu mera frukost och nar jag snart darefter kande hur gardagens kvallsmat tryckte mot sadeln sa boprjade jag speja efter bra avstjalpningsstallen, sa att saga...

Vagen gick lite langre fram in i ett skogsparti, valdigt ovantat pa dessa hojder, men da skogen kryllade av skogsarbetare sa fick de kroppsliga behoven vanta ytterliggare...

Efter skogen vantade en nedforsbacke, faktiskt sa ar just nedforsbackar det sista man vill ha INNAN ett bergspass da man enbart vill stiga i hojd, hur som helst sa var det skont att ha vinden kyligt flasktande medans solen gick upp over topparna i ost och borjade sin dagliga rutt over den klarbla himmeln.

Terrangen var oppen och man kunde se flertalet bergsbyar langs med ravinen som lag pa min vanstra sida, et par kilometer bort. Narmare an sa, det vill saga ett par hundra meter, lag en bensinstation som nu kom allt narmare.
Jag stannade till vid stationen och gick in i det 'kontor' som alltid finns i turkiska besninstationer. Jag blev visad ett par trappor upp, efter att ha fragat om toaletten, och fick dar lamna av min last i vad som var en minst sagt var en deprimenrande syn...
Efter avlastningen sa ville jag snabbt dra ivag, men det gick inte for sig minsan. Kontorsmannen tog i hand, jag fick sitta ned vid hans skrivbord och vi holl nagon slags konversation pa 3sprak medans hans son plockade fram oliver, bord, ost och, givetvis, te!


Efter denna, till rakningen tredje, frukost for dagen cyklade jag ned i den ravin som vagen nu skulle folja et par kilometer. vagen lutade latt uppat och vid min sida hade jag en fjallback samt hoga bergstoppar som spretade upp mot himmeln och skyddade mig mot solen. I min korriktning kunde jag se ett berg, sakert runt 3000m hogt och av kompassen att domma sa var detta berget som gransade mot Georgien, min planerade fardvag...

Val framme vid bergets fot sa kunde man se en liten by som skymtade langt langt upp pa berget, bara dess topp. Fran mina svettiga ben och upp till denna by kunde man se vagen slingra sig fran ost till vast, standigt stigade och med enbart oppna falt som omgiving. En skylt informerade ironiskt om att det var en brant vag. kul.


Jag fick nu trampa uppat och vaxeln lag standigt pa mellandrevet, det vill saga en latt vaxel, och jag holl sallan mer an 7km/h da jag fran sadeln guppade fram och tillbaka. Trafiken var lag och det var sa gott som knapptyst omkring mig da jag stannade, man horde bara herdarna och hobargarnas rop, kornas romande och en traktor langt i fjarran.
Solen stod nu gabnska hogt pa himmeln och det fanns inte skugga nagsonstans, jag stannade flera ganger for att vila men solen varmde mig likt forbannat obonhorligt. Vagen svangde till slut bort fran riktningen mot toppen och jag trampade nu mot vastsidan av berget istallet for mot sjalva piken. Efter oandligt med kurvor, varav varenda en 'borde vara den sista' sa var jag pa toppen.


En enorm utsikt uppenabarde sig at bade hallen och jag sag nu framfor mig, for forsta gangen, det som maste vara Georgien. Jag var pa toppen av passet, resans hogsta uppcyklade altitud pa 2540m (ca 400m hogre an Kebnekaise).
Medveten om att jag bara var 2mil bort fran denna slutdestinationens land sa borjade jag rulla nedfor. Vagen var i ganska bra skick och emellan alla kurvor kunde jag latt komma upp i 60km/h.


Denna kansla var underbar, att veta att jag var pa vag till ett 'dromresmal', att kanna vinden blasa kallt denna annars sa heta dag och bara flyga fram over asfalten, liggandes likt en motorcyklist i kurvorna.


Allt gott har dock en ande och jag fick till slut vaxla ned och borja trampa uppat till Posof, sista anhalten i Turkiet. I Posof handlade jag lite frukt och en glas, eller frukten fick jag gratis i affaren av forestandaren av ren vanlighet. Mat intogs och sedan cyklade jag vidare uppat. Vagen var nu i samre skick och jag borjade bli trott, det hade nu uppenbarat sig ett par elaka askmoln pa himmeln och varmen var tryckande.


Det var en slitsam tramptur till gransen och procedurerna var snabba pa bade sidorna, dock ganska kall och otrevlig pa den Georgiska sidan. Turkarna log dock, som vanligt!

Ett par passtamplar senare cyklade jag in i Georgien istallet for en skylt som sa "Welcome to Georgia' sa fick man ett annat bevis pa ett man entrat ratt nation, vagkvaliten... Asfalten blev till rullgrus med tennisbollstora stenar och trots detta undrlag sa var jag glad, jag ver i Georgien!


Innan den forsta byn fick jag annu ett valkomstmeddelande da en lada, fylld av en familj, korde om mig och vinkade och ropade. Kul! I Skrivandes stund ar det inte lika kul da detta hander med ca var tredje bil man moter varje dag....


Jag cyklade genom ett par sma samhallen innna jag kom till staden som jag tankt talta i narheten av. Det som slog en direkt ar denna speciella kasla som jag fick da jag kom till den forsta byn. Sakert halften av alla hus kanns overgivna, vissa ar det, medans andra ar bebodda trots dess bedrovliga skick. Man kan saga att Georgien ger en den oststadskansla ni tror att ni fick nar ni bussade igenom en forort till Budapest eller Prag men som ni skulle revidera vid ett besok i detta land...  Klimatet ar dock annorlunda och alltihopa kandes valdigt nytt.
Estland ar likt Lettland, Slovakien paminner lite om Polen. Men Georgien var lite av en chock. Eller mer en kick. en bra sadan.


Glad som en lax tog jag ut pengar fran en ATM och med en kolsvart himmel over mig sa bestmade jag mig for att skippa taltningen. Hittade snabbt ett Hotell dar jag, av en slump, traffade agarinnan som gav mig en kraftig rabbat samt ett trevligt samtal. Jag la mig direkt pa badden med de svettioga kladerna pa, tittade upp i det 5 meter hoga taket i det gamla kommunisthotellrummet och somnade dareter direkt.

Vaknade upp runt 00.00 och duschade och skrev i anteckningsboken: 10/8 - Cyklade in i Georgien...

Det kan vara stavfel har, hinner tyvarr inte lasa igenom vad jag skrivit... Lamna en kommentar, sa ar ni hjartans goda!

Jag cyklade ut ur Kars en tidig morgon for att slippa solen som dagen innan brant upp mig da jag vandrat bland de uraldriga husen och grottorna i staden Ani. Ruinerna ligger precis vid Armeniens grans, foton fran trippen finns har:

'Antligen nedforsbacke!' tankte jag medans cykeln borjade accelerera. Jag hade Tbilisis stadsbild framfor mig och den kom bara narmare och narmare. Kvalssolen lyste pa fran sidan och hade jag inte haft mina solglasogon pa mig sa hade jag knappt haft nagon sikt alls.


Nagra rejala lagenhetskomplex passerades pa vanstersidan, vissa lagenheter bebodda, andra sapass utrivna att hela frontvaggen ut mot vagen fattades. Klader som hanger langs strack fran balkong till balkong och runtom husen de ack sa vanliga odehusen, antingen gamla och fallfardiga kakar som sett sina basta dagar eller sa halvbyggda ruiner som inte ens fatt en chans...


Jag stannade langs en all'e och tog fram min anteckningsbok dar jag plitat ned en beskrivning jag fatt av Lars Bengtsson (Se hans grymma hemsida har!). Jag rev ur sidan samt en annan sida dar jag fatt adressen till samma stalle av nagra vanliga tjejer fran det turkiska taget jag tog tidigare i veckan.


Nagon karta hade jag inte fatt tag i och jag hade ingen aning om stadens storlek. Det jag hade att ga pa var:

Jag lamnade den charmiga staden bland bergen, Brasov, bakom mig och cyklade sydost ut mot Plotiesti. En stad jag valt att besoka enbart for att sova dar pa vagen mot Bulgarien istallet for att forsoka bemastre Bukarest trafikcirkus.
Jag lamnade aven en hemsk magsjuka med feber, spyor och diverse losare avfallsamnen bakom mig och kande mig ganska sa val till mods.

Utanfor staden delade vagen upp sig och jag foljde den mindre vagen, som var till for mer langsamtgaende fordon och trafiken blev genast mindre da vagen ledde in i skogen. Bergstopparna stack upp vid sidan om mig och den fina asfalten slingrade sig genom skogar och angar tills den till slut borjade att luta uppat och angarna fick ge vika for gammelskogen.


Vagen slingrade sig uppat kilometer efter kilometer och da och da kunde man titta uppat och mellan grenarna skymta runda klippblock som kikade fram bland tradkronorna flera hundra meter over vagen jag langsamt trampade upp for. Manga lastbilar passerade mig, vissa i otroliga hastigheter med tanke pa vagen, innan jag kom pp till toppen som markerades med ett fult gammalt sovjetmonument av betong. Regnet som legat i luften sedan gryningen slappte nu loss, dock var det ett svalt och skont duggregn som i kombination med bergsluften gjorde cyklingen behaglig.
Jag cyklade ned for berget i en valdans fart och neforsbackarna ville aldrig ta slut. Bromsarna fick ta en hel del stryk da vagen var minst sagt slingrig och i varje svang fick man se upp for lastbilar som genade i kurvorna.


Da jag intagit den dagliga dosen pasta medans jag kikat pa en herde som vallade kor i en back sa trampade jag de sista kiometrarna ut ur skogen och in i angslandsskapet. I en utav de sista kurvorna fick jag se resultatet av lastbilarnas enorma hastigheter: En langtradare som helt och hallet lag pa sidan, rutorna krossade och vagen delvis avsparrad av flera polisbilar. Jag fick en kansla av att detta inte var nagon unik handelse.

Det var som att Moder Natur hade tagit alla kullar fran de narmsta milen och dragit ihop dem till ett berg, berget jag just cyklat ned for. Angarna var helt platta och den smala och spikraka asfaltsvagen strackte sig mot Plotiesti som lag 3 mil framfor mig. Solen hade borjat skina och hade det inte varit for en sak sa hade det varit underbart; Trafiken. Langs med vagen lag det flera fabriker, godsstationer for tag samt grustag. Vagen var helt fylld av lastbilar som inte hade en tanke pa att ta hansyn till en stackars cyklist. Jag fick flera ganger styra ned i diket och under de ca 2 timmarna till Plotiesti sa andades jag mer avgaser an jag gjort i hela mitt liv.

Plotiesti korsades i rusningstrafik och den fula industristaden kandes otroligt ocharmig och exakt sa hemsk som ni dar hemma forestaller er en 'oststatsstad' (Faktum ar att detta ar den enda riktigt fula staden jag besokt hittils...)

Jag hittade ett vandrarhem dar ingen kunde engelska och efter en burgare och en hel del lask sa somnade jag gott. Jag funderar fortfarande pa varfor man pa lastbilshaket jag at pa sprutade ketchup ovanpa det ovsersta brodet i hamburgaren. Ett sant mysterium!

Dagen darpa vaknade jag tidigt och borjade att trampa, de forsta milen gick langs en starkt trafikerad vag och jag hade en latt huvudvark pga avgaserna da jag pa den sena formiddagen lamnade denna lastbilsvag och korde in pa en mindre landsvag. Flera byar passerades och da jag stannade vid en bensinstation for att kopa en glass och fylla pa vattenflaskorna sa fick jag ett trevligt samtal samt bade vatten och glass. Betala var det inte ens fragan om. Var finns dessa naringsidkare i Sverige?

Medans jag njot av glassen sa stannade en forbipassernade bil som styrdes av en man i bar overkropp och olmage.
'Where are you from?' Skrek mannen genom det nedvevade fonstret.
'Sweden' Svarade jag.
'You are crazy. I feel sorry for you' Skrek mannen med stark brytning och gasade raskt ivag.


Jag fortsatte langs vagen som var minst sagt enformig, enbart enorma falt syntes mellan byarna och det var sa platt sa att man nastan kunde se att jorden ar rund. Da den sista byn langs vagen passerades sa skulle det atersta 1 mil av grusvag enligt kartan. Verkligheten var dock annorlunda...

Jag cyklade langs ett vagnat av tiotalet traktorstigar langs med dessa enroma falt och da jag var mitt i sa kunde man bara se ett par trad vid horisonten. Ingenting annats stod upp. Det kandes som att vara i en blommande oken och jag foljde kompassen soderut da jag valde vagar i det hoga graset. Nagonstans kommer man alltid ut tankte jag, och det var precis vad jag gjorde. Byn jag kom ut i hade en pytteliten handelsbod dar jag stannade och kopte det lilla som fanns, det vill saga brod och bonor, innan jag cyklade vidare.

Jag borjade narma mig dagens slutmal, Dragos Voda, ett litet samhalle nara Bulgariska gransen, och da jag tankte talta nagonstans i narheten sa fyllde jag upp mina vattenflaskor med hjalp av nagra snalla tandlosa gummor som kom med bade vatten i en spann och tratt.

Medans jag cyklade de sista kilometrarna sa spejade jag efter nagot form av vattenhal dar jag kunde talta, jag ville ha mojlighet att tvatta av mig vagdammet, solkramen och svetten. Jag sag inte en enda pol innan jag passerade en skylt som berattade for mig att jag anlant till Dragos Voda.

Pa en smutsig tvargata till den asfalterade huvudvagen genom samhallet sa sag jag en grupp med ungar och 2 kvinnor. Jag cyklade dit och borjade prata. Barnen kunde lite enegelska, kvinnorna ingen alls, och efter nagra minuters skrattande diskussion sa fick jag lov att talta i deras tradgard. Jag var huvudattraktionen hos barngruppen hela kvallen och somnade gott efter fotbollsspel och charader..

Dagens efter sa cyklade jag ett par kilometer langs en spikrak tradall'e innan jag at upp gardagens inkopta bonor och brod vid en gammal vattenanlaggning. Fortsatte sedan den trista och raka vagen till Calastri dar jag kopte en karta for Bulgarien for mina sista Rumanska pengar och sedan tog jag farjan over till Silistra och den Bulgariska gransen.


Den bulgariska polisen var inte sa generos med sina leenden och jag fick den kanslan av hela Bulgarien. Det var inte otrevligt, verkligen inte, men det var inte alls samma gastfrihet och samma bemotande som i de andra landerna jag besokt under de senaste veckorna.

Den forsta dagen i Bulgarien blev harder an jag anat. Jag hade, av nagon helt oforklarlig anledning, fatt for mig att det skulle vara totalt platt anda fram till Svarta havet fran gransen, men sa var det inte. Det var massvis av kullar och cyklade man inte uppat sa rullade man nedat. Rakstrackorna var fa. Varmen var enorm och da det borjade bli kvall sa fann jag pa kartan 2 storre floder som skulle ligga i narheten. Jag fyllde upp mina vattenflaskor och kopte lite extra lyxig mat eftersom jag tyckte jag var vard det. Bananer, Farskt brod, Kex, Fetaost, Tomater samt en kall ol.

Val framme vid 'backarna' sa fanns det ingenting, inte ens en sanka dar det borde ha runnit en back. Jag cyklade till nasta by langs vagen och fick till svar att det var smaltbackar som bara fanns dar nagon vecka pa varen. Smart drag att ha med det pa en karta, verkligen!

Det var inte mycket annat att gora an att hitta en plats att talta utan vatten, vilket aven det var svart i dessa trakter som mest bestar av angar. Jag fann till slut ett litet skogsparti langs med en ang och lyckades, efter att ha fatt resans forsta punktering, hitta en bra plats for taltet. Tvattade av ansiktet, mer fanns det inte vatten till, och njot sedan av olen medans jag sag en enormt vacker solnedgang...

Dagen D vaknade jag av klockan tidigt, lagade punkteringen och anvande mitt sista vatten till att tvatta av den varsta meckar-skiten fran handerna. Medans jag trampade upp och ned over landsskapet sa tankte over det lustiga i att resans forsta punktering lagades samma dag som jag raknade med att na Svarta Havet.
Dagen D kallade jag dagen eftersom jag natten innan kollat pa kartan och sett att det var 150km kvar till Sunny Beach, dar jag skulle mota upp en god van. Jag har lovat mig sjalv att inte ga over 120km per dag, men jag var sugen pa att fa lite sallskap, en dusch samt att dricka lite kalla ol och gjorde darfor ett undantag.

Nagonstans mellan Terve, samhallet narmast dar jag taltat, och Svarta havet sa lamnade jag huvudeden och korde in i ett litet samhalle. Fann en mycket enkel men mysig restaurang dar jag slog mi ned i en plaststol under nagra vinrankor och avnjot 3 grillspet, brod, 2 coca-cola samt en strutglass for en tjuga. Vid bordet bredvid satt ett par gubbar och skrockade och pimplade ol.

Efter nagra timmars trampande sa skymtade jag nagot blatt vid horisonten, det jag sagt att jag ska cykla mot, Det Svarta Havet. Jag fick lite extra energi av synen och val framme vid kusten sa firade jag med en chokladbit.


Bara for att havet var natt sa var inte dagen slut, sanningen ar langt darifran...

Jag hade tankt mig att vagen jag nu skulle folja, langs med kusten, skulle vara som kustvagar i sodra Sverige, helt platta och lattrampade. Ack sa fel jag hade!

Vagen gick mellan turiststader och kommersen var pa topp, har var det som ett helt annat land och en pinnglass kostade lika mycket som hela min maltid jag tidigare pa dagen atit. Mellan dessa dyra stader sa fanna det enorma kullar dar vagen slingrade sig och hettan, trafiken och det faktum att jag redan avverkat 120km gjorde det hela till det jobbigaste hittils pa resan.

Vid den sista backen sa stannade jag sakert tusen ganger, bakom varje krok sa trodde ma att toppen skulle komma och vid den en nedforsbacke anda ned till Sunny Beach, men icke. Backarna tog aldrig slut utan slingrade sig kilometer efter kilometer. Efter varje nedforsbacke kom en ny kulle och den tata skogen gjorde att man inte sag nagon utsikt alls. Jag har inget emot att cykla i berg, tvartom sa alskar jag det, men att cykla utan att fa nagon utsikt ar som att arbeta utan lon. Dessutom stal inte bara skogen utsikten, den lokcade aven till sig massa smaflugor som standigt flog in i ogon och oron och var otroligt irriterande.

Efter manga svordommar sa stod jag till slut pa toppen, yr av kvallsolens hetta och med en enorm utsikt. Nedanfor sag jag hundratals hotell och efter att ha knappt en bild sa flog jag ned for backen i en enorm hastighet.


Val framme sa var det turistiga ett faktum. Forsaljare och inkastare overallt, tursittag, karuseller och all annat skit som jag ar allergisk mot. Jag skulle mota upp min van vid Lazur Diso och jag cyklade in i groten av turster och fragade en inkastare
'This is Sunny Beach, right?'

Att domma av hans paffa ansisktuttryck sa var jag ratt. Har existerar ingen turism som inte ar charter. Allra minst cykelturism.


I sunny beach sa hade jag nagra lata dagar med mangder av ol, mat och drinkar. Doppade fotterna i havet en enda gang och det far vara resans enda havsbad. Jag vet inte riktigt hur man gor pa en strand. Nagon far garna lara mig knepen for att passa in och njuta av strandlivet. Jag ser bara inte nojet i det hela...

Naja, Sallskapet var schysst och jag fick prata en hel del Svenska. Eller rattare sagt sa pratade jag bara Svenska.

Det var som att vara i Sverige, fast varmare. Det var kul i 2-3 dagar eftersom det var ett tag sen jag mott svenskar, narmare bestamt 2 manader sedan, men sedan fick det vara nog. Jag tycker synd om dem som lagger pengar pa att vara har i 2 veckor. Men a andra sidan, de flesta jag motte tyckte nog innerst inne synd om den 'Idioten med bonnabranna som cyklat hit sjalv..."

Hej!
Jag ar nu i Georgiens huvudstad Tbilisi dit jag trampat utan att i princip ha nagon karta alls fran den turkiska gransen. Jag tog taget fran Istanbul och till Kars, denna stracka ar den enda jag inte anvandt cykeln for.
Stannar tills imorn da jag drar norrut till bergen mot Ryssland, sedan drar jag till vinregionerna runt Telavi och darefter tillbaka till denna stad for att flyga hem. Cyklar den sista strackan, Landvetter - Boras, den 25/8.

---

Turku - Istanbul
Den langsta strackan cyklad utan annat transportmedel an just 'The Yellow Fever'. Farjor bortrakande.

Antal dagar: 54
Antal dagar i sadeln: 40
Antal vilodagar/bakfylledagar/sightseeingdagar/farjedagar: 14
Antal Kilometer: 4458
Kilometer per dag i snitt: 111,5


Resan totalt sett:
Antal dagar: 68
Antal cykeldagar: 48
Antal vilodagar: 19
Antal kilometer: 5082
Hogsta hojd upptrampad: 2054 (Turkiet, innan Posof)
Hogsta hastighet: 67.8 km/h (Granregionen mellan Turkiet och Bulgarien)
Lander mer eller mindre genomtrampade: Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Ungern, Rumanien, Bulgarien, Turkiet samt Georgien.
Olika fardsatt som cyklen anvant: Farja, Tag, Tunnelbana, Liten Honda samt Turkisk polisbil.
Antal punkteringar: 1
Varmaste temperatur : 38C (Turkiet)
Antal matforgiftningar: 1 (Rumanien)
Antal boter: 1 (Ungern)
Dagar jag betalat for boende: 24
Mest otippade destination: Sunny Beach

Hejsan god vanner!

Jag har natt mitt mal, Svarta Havet, vilket egentligen inte har varit sa mycket mer an just ett fysikt mal. Vagen har varit det egentliga malet!

Kartan ar uppdaterad:

---

Jag hade tankt att skriva ett langre inlagg om dagarna da jag plojde ned fran Transylvaniens berg och fram till Bulgariens kust dar jag nu befinner mig, men inget cybercafe i staden har mojlighet att ladda upp bilder och en bildlos reseblogg kanns inte sa kul. Men den berattelsen kommer, antagligen i miten pa veckan som kommer...

Jag ar nu i den ocharmiga staden Sunny-Beach, en helt historilos stad som faktiskt enbart bestar av Hotell, Barer, Discon och allskons skit som turister tycker om. Inga gator har nagra namn, allt ar hotellkomplex med pooler och kontrasten fran det norra Bulgarien ar enorm. Jag pratar svenska for forsta gangen sedan Estland och det blir en hel del pizza, ol och drinkar.

Jag ar kand bland Skandinaverna, dels for cyklingen, men framst for min enorma bonnabranna. Har fatt hora en hel del "Jassa, det ar du som ar han dar cyklisten", "Men halla, det ar ju du med brannan" etc. Jag har t.o.m fatt hora fran folk jag aldrig traffat att det talas om mig och min branna. Herregud!

Vad gor jag da har? Jo, en god van till mig ar har for en vecka och lite sallskap ar aldrig fel da man ska fira att man faktiskt natt fram till resans mal. Svarta Havet! Pga en lang historia sa har jag aven en del i ett dubbelrum pa ett hotell helt gratis. Pool, Nagon som baddar sangen at en och dessutom sa ater jag dem till konkurs vareviga morgon...

Jag har varit har i 2 natter, kom fram i forrgar ganska sa sent, och i morgon sa cyklar jag mot Istanbul.

Min plan har varit att ta en farja fran Ukraina, men den har slutat att ga. Reservplanen, att ta ett containerfartyg fran Burgas har ocksa visat sig svar da skeppet gar tidigast den 10 Augusti och jag vill inte vara stilla sa lange. Reservplanen till Reservplanen, att ta en farja fran Istanbul och till Trabzon har ocksa den gatt i stopet da det visat sig att rederiet konkursat...

Sa, min plan, som det verkar jus nu, ar att cykla till Istanbul pa nagon dag. Fran Istanbul ska jag forsoka fa med mi cykel pa ett tag osterut, antagligen till Kars. Fran Kars sa ska jag cykla in till Georgien och darifran flyga hem tll Sverige nagon gang runt den 20 Augusti. Jag koper min flygbiljett i Istanbul. Anledningen till att jag tar tag ar att jag helt enkelt inte hinner att cykla hela strackan utan att stressa en hel del och Georgien lockar mig mer an Turkiet.

Detta var en trist rapport fran den soliga stranden, nu ska jag ta en pilsner, hitta nagot atbart och sedan kanske ta mig ned till stranden for forsta gangen...

Ha det gott!

Transfagarasan byggdes mellan under den forsta halvan av 70-talet pa order av diktatorn Ceauşescu. Den skulle pa nagot satt vara en tillflyktsvag ifall landet blev anfallet, nagon som helst annan sammhallsnyttig funktion fyller den knappast. En vag som gar upp till 2034m, helt och hallet asfalterad och som inte passerar en enda by som inte uppstatt sedan vagen byggdes. Det finns gott om vagar runtom bergen som skulle vara mycket mer passande att rustra upp om man nu vill ha samhallsnytta for pengarna. Gratis var vagen inte heller, ungefar 6 000 000 kg dynamit anvandes och sisadar 40 soldater strok med vid byggandet som tog ungefar 4 ar. Detta for en vag pa runt 13mil...

Jag vaknade upp vid bergens fot och trots att skogen runt bergsstugan dar jag spenderat natten skymde bergens toppar sa mindes jag min forsta bild av bergen. Dagen innan hade jag cyklat ned mellan byarna langs en kulle och da jag stannat langs med traktorstigen for att fylla pa min vattenflaska sa hapnade jag da jag tittade upp och sag att molnen som doljde horisonten nu hade skingrat sig och blottade bergen. Carpathian-bergen. De berg jag skulle cykla over nasta dag. Statligt hoga och da jag stod dar och tog ett foto kandes det som en omojlighet att jag skulle over detta massiv bara 24 timmar senare...


Det var fortfarande relativt morkt ute da jag halv sju pa morgonen trampade upp for den forsta backen, av hur manga visste jag inte, men jag visste att det var fler, hogre och langre backar an jag nagonsin bestigit i sadeln. Vagen strackte sig mellan stora skogspartier av gran och desto hogre upp jag kom desto tatare blev kurvorna. De forsta 2 timmarna var jag sa gott som ensam pa vagen och jag fantiserade om de manga bjornar som lar finnas i trakten...


Da och da blev skogen glesare och man kunde se ned eller upp pa den vag som hade passerats eller som komma skulle under dagen och man kande verkligen hur man steg varenda meter man trampade. Jag holl en ganska lag hastighet pa runt 7km/h och vadret var pa min sida. En klarbla himmel och en sol som skymdes av endera berget och endera traden som kantrade min vag.


Plotsigt sag jag nagot prassla till pa min hogersida, lite langre fram, nagot som var for smalt for att vara en bjorn rusade ned i ravinen och forsvann bland nagra buskar. Skont tankte jag, som fatt nog av hundjakter, och fortsatte trampa. Hundra meter senare kom samma hund upp igen, nu i sallskap av tre andra byrackor varav den ena sag minst sagt farlig ut.


Med hundrana skallandes bakom mig forsokte jag fa upp farten trots den branta lutningen och efter nagra hundra meter var de borta. Jag stannade darfor och bevapnade mig med en pak for att ha ifall fler anfall skulle uppkomma. Vill ni att jag ska framsta som en sympatisk och snall person, fraga mig inte om mina asikter om hundar i osteuropa...


Jag hade bestamt mig for att ata frukost vid en utav de bergsstugor som lag langs vagen och da den smala asfaltstrackan for en langre stund strackte ut sig langs med en bergssida sa kunde man stundvis se "Stugan" langt borta,mellan mig och stugan var bergssidans sluttning och da och da kunde man se vagen puta ut ur skogen mot dalsidan till.


I Sverige och de flesta lander jag bestigit berg i sa ar en bergsstuga just en bergsstuga, ett stalle dar man spenderar natten pa en bank eller en enkel sang eller rentav pa golvet. Langs denna vag var det dock annorlunda, har uppe fanns det ett fint hotell och runt 10 Souivenirforsaljare som salde allt ifran badbollar till nyckelringar och annat krimskrams. Vem i helskotta vill kopa ett plastmaskingevar pa 900meters hojd!?


Klockan var runt 9 da jag tryckt i mig 2 varma mackor samt laddat upp frontvaskan med 2 snickers jag kopt till overpris i en liten kiosk brevid maskingevarsforsaljaren och nu borjade turisterna vakna till liv. Flerbildar syntes och aven ett par motorcyklar. Precis dar jag borjade trampa sa stod en lastbil somlastade pa vandrare pa flaket och manga av demtittade pa mig med, vad det kandes som da, en tveksam blick.


Nu borjade vagen att bli rejalt brant, inte sa att det var omojligt eller svart att cykla, men jobbigare. Jag visste att den storsta stigningen skulle komma i slutat av vagen upp och jag forsokte att spara mina krafter tills dess. Naturens skonhet och alla utsiktsplatser gjorde de manga pauserna till enkla val. Nu blev de tak som stanger in vagen lik en halvoppen tunnel flera, och desto fler man passerat desto storre blev backarna av smalt vatten som rann ned langs sidorna.

Langs med denna vagen,likt alla andra huvudleder i Rumanien, sa finns det skyltar varenda kilomtersom berattar avstandet till narmsta stad eller plats och dessa hade plagat mig de forsta kilometrana, man tror garna att manmissat den senaste skylten,men nar man valkommit sa nara att man kan se texten sa inser man att det ar 1km sedan den forra, inte 2...

Bilderna samt texten ligger inte centrerade i deta inlagg pga blogg.se ar ett sjuhelvetes daligt alternativ for resedagbocker. Nasta resa blir det nagot annat resedagbokskoncept...

Jag vaknade tidigt, redan fore sju, och utanfor mit talt hade det redan borjat att ljusna. Jag hade campat bredvid en sjo dar ett par andra fiskare ocksa spenderat natten och da de roat sig med att spela skyhog zigienar-bompa pa bilstereon hela natten sa var jag inte speciellt utvilad. Varldsmusik i all ara, men inte klocka 04.00...

Frukosten bestod av brod, korv och en kopp te och snart darefter sa var jag ute pa vagarna igen. Denna morgon var det hellugnt i byarna jag passerade och till och med de vanligen sa arga hundarna verkade ha forstatt att Sondagen ar till for vila.
Nar klockan passerat 9 var solen redan skrammande het och jag cyklade ut pa en mindre grusvag som lutade latt uppat under ett par kilometer. Mangs smabyar passerades medans jag skakade fram i det torra gruset och pa akrana mellan byarna arbetade maniskor och hastar tillsammans for att samla in och torka det lie-klippta graset.

Nagra kilomtere in pa grusvagen sa blev byarna allt farre och till slut kom ja till en T-korsning som inte fanns med pa min annars extremt valdetaljerade karta som jag inhandlat. Det fanns ingen skylt alls, dock tyckte byborna att ett par stora Jesus-statyer var val investerade pengar...

Inget hall verkade mer ratt an det andra da vagarna var exakt lika stora (naja...) sa jag valde det hall som kompassen tyckte var ratt. Efter lite medut nedat sa kom jag in till annu en korsning dar den ena vagen ledde in i ett skogsparti medans den andra ledde in till en by. Jag korde in i byn och fragade en tunn gammal tandlos man at vilket hall jag skulle. Han pekade tillbaka in i skogspartiet och jag vande pa ekipaget och fortsatte rulla nedat.

Jesus kristus med en obehandlad munherpes.

Nagra kilomtere senare sa blev grusvagen till flera grusvagar och jag valde att folja den som var storst, det vill saga precis sa stor att en personbil kunde kora pa den, och efter en kilometer backig terrang sa blev vagen till en aker av torkad lera och efter denna aker var vagen mer likt en stig. En sonderregnad sadan.



Jag stallde cykeln och vandrade ett par hundra meter in pa stigen for att se ifall den blev battre och nagonstans under denna stracka sa lyckades jag kora ned benet rejalt i en lerhala. Vad de sura leran kom ifran vet jag inte da det varit stekhett den senast veckan... Skon som jag sa fint lagat med staltrad och bomullsnore blev till en jordklump och efter bara ett par meter sa lossnade sulan helt och hallet.



En snabb march tillbaka till cykeln och ett skobyte till mina flipflops blev nasta steg. Spontant sa kandes lervagen helt fel, aven om den var i ratt rikting, enligt kartan sa skulle det vara en nagot storre vag, sa jag cyklade ned for backen igen och tog en avstickare som ledde till en annu mindre och helt igenvaxt stig, nasta avstickare ledde till ett mindre grustag. Att vanda om helt och cykla upp till gubben som visat vagen var jag inte sugen pa sa jag cyklade tillbaka till lervagen...



Jag ledde och slet cykeln ett par hundra meter, fotterna slirade ut flipflopsen i den bitvis hala leran och flugorna surrade konstant runt ansiktet. Da stigen battrat sig nagot sa kunde jag cykla i sisadar 5km/h och flera ganger sa holl jag pa att valta. Efter bara en eller tva kilkometer, men over en timmes ledande, sa kom jag fram till en korsning dar en gammal skylt visade vagen, en bergsstuga skulle vara at hoger 2km och en utsiktsplats 400m at vanster.
Jag stallde cyklen och sprang de 400metrarna med kartan i handen och jag fick stanna tvart da jag kom ut pa en klippavsats med en enorm utsikt over en flod, skogsbekladda bergstoppar samt lite langre ned en vag. Den vag jag forsokt att finna.



Val tillbaka till cykel sa foljde jag den andra stigen ned. Det sluttade enormt och att sitta pa hojen var otankbart de forsta hundratals metrarna. Underlaget bestod mestadels av lov och vissa kvistar fran den vackra lovskog som omringade ravinen jag vandrade i och bromsarna slirade nedat precis sa fort att jag kunde leda med...

Nagra hundra hojdmeter senare kunde jag nu sitta pa den brant lutade cykeln och med skinkorna snuddandes vid det pa pakethallaren fastspanda liggunderlaget sa kunde jag bromsa mig ned for branterna. Jag kom ut ur den tata skogen just vid nagon sorts rastplats dar en familj avnjot helgens sista dag. Jag fragade efter vagen och fick inte bara ett korrekt svar utan aven massa fika och frukt samt en pratstund i nastan en timme.



Da fikan var klar foljde jag den flod jag forut sett fran ovan och bade jag och floden fardades i en ravin mellan hoga kullar och bergstoppar, mellan en utav kullarna svangde jag in pa en mindre landsvag och foljde en back uppat i det kulliga landsskapet. Overallt langs med backen satt det semesterfirare med sina bilar, partytalt och grillar. Tjejerna solade, mannen drack ol och barnen badade och lekte i backen. Miljon var vacker och trots att jag svettades sa att det rann sa var det inte sa jobbigt da utsikten avledde tankarna pa hur jobbigt det borde vara...

Jag stannade senare i ett samhalla da jag kopte tva Langosh, en med vitlok, Graddfil och ost och en med sylt. Otroligt gott och mycket energi for den tian jag betalade. Ett kompisgang i min alder blev nyfikna pa mig och min resa och de skrattade, gav mig rad om den kommande rutten och konstaterade att jag var galen...

Langoshen korde runt rejalt i magen och vitlokssmaken lag kvar langs hela strackan de sista jobbiga kilometrarna upp for den slingrande vagen. Till slut kunde jag konstatera at jag var sa hogt upp som jag skulle for dagen da jag kunde se den ravin som jag enligt kartan snart skulle cykla genom. De tva bergssidorna stod likt en port i fjarran och med blicken fast mot denna port trampade jag pa i rask takt.




Framme vid bergsmassivets entre sa stannade jag vid en asna och tog ett kort samt at lite notter innan dess att jag svichade ned for den delvis ganska fina asfaltsvagen. Vaggarna runtomkring mig pekade rakt uppat och det var flera broar som den forsande backen passerade under, rinnandes fran hoger till vanster sida om vagen om vartannat.

Den nastan halvmilslanga nedfosbacken i skrevan ledde mig ned till ett samhalle dar jag kopte en glass och fortsatte in pa smavagar av pressat grus langs med diverse gardar och skjul.
Nagra kilometer senare svangde jag in pa en halig grusvagen och denna slutade i den lilla by varifran en annu mindre vag skulle lata mig komma till nasta smaby.

Jag cyklade runt i byn men fann ingen vag, lurigt tankte jag, det skulle enligt kartan vara en bilvag och en sadan missar man inte sa latt. Jag fragade tva man, den ena med ett lustigt flin och en hog hatt, den andra med en stor lie och snickarbrallor.
Mannen med flinet dunkade mig i ryggen och pekade pa min vattenflaska och fragade ^Apa?^, vilket betyder vatten pa Rumanska. Jag nickade och han visade mig vagen till byns brun dar han hissade ned en hink vilken kom tillbaka med iskallt vatten.
^In romania apa no problem^ sa mannen och visade mig sedan den bilvag jag skulle folja.



Detta ar en ^Mindre bilvag^ i Rumanien. Den har ett nummer. Den existerar.

Da jag sag bilvagen sa forstod jag faktiskt hur jag kunnat missa den, en igenvaxt traktorstig som ledde rakt upp for en grasbekladd kulle. Jag foljde denna stig och graset var ganska mjukt at kora pa, som omvaxling fran alla harda grusvagar, men det gick sakta sakta uppat i den rejala branten. Uppe pa kronet sa var det ett hav av grona kullar som var utsikten och jag foljde en utav dessa kullars ^kamm^ tills dess att vagen ledde nedat till nasta by.

Byar som den jag nu kom till trodde jag knappast existerade i Europa.

Byn bestod av ett fatal hus som lag mitt pa en ang och de enda tva vagarna som ledde bort fran byn var av samma stigkvalite som den vag jag nyss foljt. Inga bilar syntes till och mitt pa angen dar byn var placerad stod en man. Mannen vallade en enda ko och hans enorma buk tittade oforskamt ut genom den oppna shortan. Jag halsade och han pekade mot en av de tva vagarna som ledde ut fran byn och jag fortsatte pa denna vag upp langs en av de manga branterna som omringade byn.

Halvvags upp kom jag till en trafikstockning, mitt ute i ingenstans. En traktor blockerade stigen for en personbil som varit modig, eller dum, nog att folja den obefintliga stigen. Till denna stockning kom nu en svensk blond kille med svetten droppandes fran pannan och lite senare annu en traktor. Det som hade kunnat vara en lustig scen ur en Hallansk sommarbuskis var nu min verklighet och efter en stund hade jag passerat denna folksamling. Jag tror att de var lika forvanade over att se mig som jag var over att hita en trafikstockning och att denna incident inte bara var ^dagens handelse^ for dem, utan att den aven kvalificerat sig in som ^Veckans handelse^...

Nu foljde ett par kilometer i den heta kvallsolen da jag helt utan skugga cyklade langs med en sanlost vacker miljo. De grasbekladda kullarna tackte landskapet sa langt ogat nadde och efter varje uppforsbacke jag kampade mig upp for sa uppenbarade sig annu en sanslost vacker utsikt. Da dagens sista uppforsbacke var passerad sa overgick stigen till en gropig grusvag och staden Blaj skymtades i fjarran, liggande vid en flod och angar runt omkring sig. Jag gasae pa rejalt nedfor den torra backen och dammet virvlade upp overallt, likt under en resa pa ett lastbilsflak over Afrikas torrare delar sa blev bade jag och cykeln gyllenbruna och med denna kulor sa rullade jag kvarten senare in i Blaj.

Jag stannade bara snabbt i staden och kopte lite tomater till kvallens tankta middag och cyklade snare ut ur staden soderut. Stannade vid ett skjul dar en familj satt i kvallsolen och fick mina vattenflsakor fyllda infor kvallens camping. Blev dessutom erbjuden en dotter men jag tackade nej, ett beslut som lika mycket byggde pa moraliska principer an pa det faktum att hon bara hade en halv uppsattning tander samt det faktum att dusha och bada inte verkade vara hennes hobby...



Jag cyklade just sa langt att de inte kunde se mig varefter jag senare svangde av de stora vagen och korde ned mot floden till ett omrade som verkade obefolkat. Perfekt for bad och taltning. Da jag lagt ut taltet for att torka bort morgonens dagg innan uppsattningen sa kom en arg hund fram. Jag grabbade tag i en pinne och efter en minuts dodlage sa kom en man fram ur det buskage som skiljde mig fran floden. Han kunde ingen engelska men vi lyckades halla en mindre konversation dar jag fick fram att det var ok att talta dar aven fast det inte var en camping.

Jag la ut min halvfuktiga handuk for torkning bredvid taltet och hagde av vaskorna fran cykeln. Da jag var klar med detta och tankte ta mig ett dopp sa kom mannen fram igen och efter bara nagon minut sa erbjod han mig att sova hemma hos honom. Med nagra kolsvarta moln pa ingang sa var beslutet latt och jag plockade ihop mina saker medans mannen packade ihop sitt fiskespo och hans hund jagade flugor.

Medans vi cyklade nagon kilometer sa undrade jag en hel del om hur hans bostad skulle se ut. Mannen var ikladd endast badbyxor och en keps med reklam for vad jag antar var nagon mjolsort och han sag inte ut att vara en formogen herre. Jag antog att jag skulle fa tvatta mig fran en spann vatten och sova pa golvet pa mitt liggunderlag. Inte for att det skulle vara daligt pa nagot satt eller for att jag var orolig utan mer for att jag gillar att fantisera och gissa.



Nattens boende...

Val inne i samhallet sa halsade mannen pa alla de maniskor som en vanlig kvall sitter pa de bankar som alltid finns utplacerade utanfor husen langs med huvudvagen och efter att ha svangt in pa gardsplanen utanfor hans hus sa fick jag halsa pa hans fru.
Val inne i huset, som hade en sliten fasad, sa visade det sig att skenet bedrog mig. Dar inne fanns ett nytt badrum, tva rum vardera innehallande en platt/TV och den ena aven en ny dator med internet. Jag visade dem min resvag med hjalp av Google-maps och efter en rejal kvallsmaltid och lite fanta sa somnade jag gott ensam i ett rum med en bred sang baddad med nytvattade lakan...

Folk undrar varfor jag reser ensam - Jag reser sjalv, men sallan ensam...

Some texts in english will follow after the swedish crap...

Hejsan!

Jag har fatt en del fragor agaende de kommande veckorna har pa bloggen, pa facebook och inte minst i det verkliga livet langs med vagarna och har ar det lilla som jag vet samt en liten uppdatering...

Jag ar nu i Sibiu i Rumanien dar jag ska stanna i 2 natter natter, ett ganska langt stopp pa denna resan. Anledningen ar att jag maste fixa bromsarna, fixa en ny cykeldator da jag tappat bort den forra samt forsoka betala en ungerk trafikbot jag fatt for att ha cyklat pa motorvagen (Vilket man far overallt utom i Sverige, typ...).

Jag borjar narma mig resans mal, vilket i sig ar helt ointressant, och jag skulle kunna na svarta havet pa ett par dagar om jag vill. Men det vill jag inte!
Jag har saktat ned lite, dels for att det ar enormt mycket backar och daliga vagar har i Rumaien men ocksa for att det ar det landet jag helst vill se.
Jag kor sa gott som enbart pa smavagar och ibland pa stigar som knappt fortjanar att kallas stigar och jag planerar inte vart jag ska sluta for dagen vilket jag gjort allt for ofta hittils. Jag va;jer en stad ett par dagar bort och trampar, nar jag kanner att det ar nog for dagen sa fyller jag upp mina petflaskor med dricksvatten fran nagon brunn och spanner upp mitt talt i skymundan.

Sa hur ser de narmsta veckorna da ut? Tanken ar att komma hem till Sverige runt den 20 Augusti och jag tror att jag kommer att vara klar med Rumanien, for denna gangen, om ca 2 veckor. Efter det ar jag sugen pa Ukraina och eventuellt en visit till Moldavien pa vagen dit. Har jag tid sa vore det helt underbart att ta farjan till Georgien ocg cykla dar en vecka eller mer. Men det tvekar jag pa att jag hinner. Det ar mycket som ska klaffa for att Georgien ska fungera- 
Forst och framst sa sa jag ha tid, sedan ska jag hitta skapligt billiga flygbiljetter hem och sist men inte minst sa ska den forbaskade farjan avga naon gang (ar bara nagon gang per manad och den ar tydligen sen valdigt ofta...).
Da jag ar i Brasov om ca 1 vecka sa vet jag ungefar hur jag kan disponera mina dagar och da ska jag forsoka besamma mig. Det finns namlige en chans att jag drar soderut till Istanbul istallet. Densomleverfar.se

Sist men absolut inte minst, i morgon kommer ett langre blogginlagg och da ska jag besvaa de fragor som ni har stallt. Har ^annonmserat^ pa Facebook samt fatt en del fragor tidigare och om ni skriver ne frag i kommentarsfaltet innan imornkvall sa lovar jag att besvara den. Det kan vara allt ifran resmal, traningsverk, utrustning eller dylikt som ar relaterat till resan!

And for the english bastards...

Hello!

I usually dont blogg in english because of my bad spelling, as you will see...

I have gotten some questions about the coming weeks here on the blog, on Facebook and not least in the real world along the roads and here are the little facts that I know and a little update...

I am now in Sibiu in Romania, where I'll stay for two nights, wich is a quite long stop for this trip. The reason is that I have to fix the brakes on the bike, get a new bike-computer that I lost somewhere in Oradea and try to pay a Hungarian trafic/fine I got for riding my bike on the highway (which is allowed everywhere except in Sweden, well ...).

I am coming closer to the final goal, which in itself is quite uninteresting, and I could reach the Black Sea in a few days if I want. But I dont want to! I have slowed down a bit, partly because the enormous amount of hills and the bad roads here in Rumaien but also because it is the country that I most want to see during this trip. I run almost exclusively on small roads and sometimes on trails that hardly deserves to be called trails and I do not plan where to stop for the day, as I have done too often so far. I pick a city a few days away and just go, when I feel that it is enough for the day I fill up my waterbottles with drinking water from a well and pitch my tent somewhere in the bush...

So what does the coming weeks looks like?

The idea is to come back to Sweden around the 20th of August, and I think I will be finished with Romania, at least for this time, in about 2 weeks. After Romania, Ukraine is appeling and possibly a visit to Moldova on the way there.

If i have the time than it would be wonderful to take the ferry to Georgia for cycling a week or two. But I doubt that I can... There is much to be valve in order to make Georgia to work -
First off, I need to have enough time, then I have to find quite cheap flight ticket home and last but not least said, the damn ferry has to leave at some point (its only once or twice a month and its apparently late very often ...).

When I am in Brasov, in about 1 week or so, I know roughly how I can disponate my days and I'll try to make up my mind than...

Theres even a chance that ill ride south to Istanbul instead. Well, who knows...

Last but certainly not least, tomorrow will be a longer blog post and then I answer the the questions that you have raised. I have postet this at Facebook and got a few questions before and if you write any question, either here or at facebook, tomorrow before the evening, I promise to answer it. It can be anything from travel destination, equipment or other items that is related to the trip!

Thanks for reading, folks!

Det, som egentligen inte var ett val, var enkelt och jag borjade genast att traska langs den rodmarkerade rutten som skulle ta mig over de olika bergstopparna. Traskandet varade bara ett tiotal meter innan det overgick till rent klangande. Stigen gick bitvis brant nedat och bitvis lika brant uppat.