Transfăgărăşan - Att cykla till Kebnekaisehojder
Transfagarasan byggdes mellan under den forsta halvan av 70-talet pa order av diktatorn Ceauşescu. Den skulle pa nagot satt vara en tillflyktsvag ifall landet blev anfallet, nagon som helst annan sammhallsnyttig funktion fyller den knappast. En vag som gar upp till 2034m, helt och hallet asfalterad och som inte passerar en enda by som inte uppstatt sedan vagen byggdes. Det finns gott om vagar runtom bergen som skulle vara mycket mer passande att rustra upp om man nu vill ha samhallsnytta for pengarna. Gratis var vagen inte heller, ungefar 6 000 000 kg dynamit anvandes och sisadar 40 soldater strok med vid byggandet som tog ungefar 4 ar. Detta for en vag pa runt 13mil...
Jag vaknade upp vid bergens fot och trots att skogen runt bergsstugan dar jag spenderat natten skymde bergens toppar sa mindes jag min forsta bild av bergen. Dagen innan hade jag cyklat ned mellan byarna langs en kulle och da jag stannat langs med traktorstigen for att fylla pa min vattenflaska sa hapnade jag da jag tittade upp och sag att molnen som doljde horisonten nu hade skingrat sig och blottade bergen. Carpathian-bergen. De berg jag skulle cykla over nasta dag. Statligt hoga och da jag stod dar och tog ett foto kandes det som en omojlighet att jag skulle over detta massiv bara 24 timmar senare...
Det var fortfarande relativt morkt ute da jag halv sju pa morgonen trampade upp for den forsta backen, av hur manga visste jag inte, men jag visste att det var fler, hogre och langre backar an jag nagonsin bestigit i sadeln. Vagen strackte sig mellan stora skogspartier av gran och desto hogre upp jag kom desto tatare blev kurvorna. De forsta 2 timmarna var jag sa gott som ensam pa vagen och jag fantiserade om de manga bjornar som lar finnas i trakten...
Da och da blev skogen glesare och man kunde se ned eller upp pa den vag som hade passerats eller som komma skulle under dagen och man kande verkligen hur man steg varenda meter man trampade. Jag holl en ganska lag hastighet pa runt 7km/h och vadret var pa min sida. En klarbla himmel och en sol som skymdes av endera berget och endera traden som kantrade min vag.
Plotsigt sag jag nagot prassla till pa min hogersida, lite langre fram, nagot som var for smalt for att vara en bjorn rusade ned i ravinen och forsvann bland nagra buskar. Skont tankte jag, som fatt nog av hundjakter, och fortsatte trampa. Hundra meter senare kom samma hund upp igen, nu i sallskap av tre andra byrackor varav den ena sag minst sagt farlig ut.
Vid vissa tillfallen i livet onskar man sig ett gevar. Eller i alla fallen liten pickadoll.
Med hundrana skallandes bakom mig forsokte jag fa upp farten trots den branta lutningen och efter nagra hundra meter var de borta. Jag stannade darfor och bevapnade mig med en pak for att ha ifall fler anfall skulle uppkomma. Vill ni att jag ska framsta som en sympatisk och snall person, fraga mig inte om mina asikter om hundar i osteuropa...
Min cykel och mitt vapen. Jag ska snart tillverka nagot styggare och plagsammare...
Jag hade bestamt mig for att ata frukost vid en utav de bergsstugor som lag langs vagen och da den smala asfaltstrackan for en langre stund strackte ut sig langs med en bergssida sa kunde man stundvis se "Stugan" langt borta,mellan mig och stugan var bergssidans sluttning och da och da kunde man se vagen puta ut ur skogen mot dalsidan till.
Tittar ni riktigt noga och har lasglasogonen fran Claes Ohlsson pa Er sa kan ni se en lastbil langre fram pa vagen.
I Sverige och de flesta lander jag bestigit berg i sa ar en bergsstuga just en bergsstuga, ett stalle dar man spenderar natten pa en bank eller en enkel sang eller rentav pa golvet. Langs denna vag var det dock annorlunda, har uppe fanns det ett fint hotell och runt 10 Souivenirforsaljare som salde allt ifran badbollar till nyckelringar och annat krimskrams. Vem i helskotta vill kopa ett plastmaskingevar pa 900meters hojd!?
Klockan var runt 9 da jag tryckt i mig 2 varma mackor samt laddat upp frontvaskan med 2 snickers jag kopt till overpris i en liten kiosk brevid maskingevarsforsaljaren och nu borjade turisterna vakna till liv. Flerbildar syntes och aven ett par motorcyklar. Precis dar jag borjade trampa sa stod en lastbil somlastade pa vandrare pa flaket och manga av demtittade pa mig med, vad det kandes som da, en tveksam blick.
Nagonstans dar borta precis dar det slatar ut sig och det grona blir till gult startade jag samma dag.
Nu borjade vagen att bli rejalt brant, inte sa att det var omojligt eller svart att cykla, men jobbigare. Jag visste att den storsta stigningen skulle komma i slutat av vagen upp och jag forsokte att spara mina krafter tills dess. Naturens skonhet och alla utsiktsplatser gjorde de manga pauserna till enkla val. Nu blev de tak som stanger in vagen lik en halvoppen tunnel flera, och desto fler man passerat desto storre blev backarna av smalt vatten som rann ned langs sidorna.
Langs med denna vagen,likt alla andra huvudleder i Rumanien, sa finns det skyltar varenda kilomtersom berattar avstandet till narmsta stad eller plats och dessa hade plagat mig de forsta kilometrana, man tror garna att manmissat den senaste skylten,men nar man valkommit sa nara att man kan se texten sa inser man att det ar 1km sedan den forra, inte 2...
Nar jag nu sag skylten och avstandet 3km sa insag jag att jag var nara tradgransen och de sista 2-3 kilometrarna av rena uppforsbackar. Fordonen blev nu fler och fler och flera av dem tutade,vinkade eller pa annat satt forsokte "pusha" mig. Den enda cyklisten de sett, vilket jag insag senare... Detta var sarskilt vanligt bland motorcyklisterna, jag tror varenda en av dem hejade pa mig langs vagen upp.
Nar traden sa gott som helst forsvunnit sa kunde jag se den beromda Norra sidans stigning. En vag som slingrade sig uppat, pa broar, langs med stup och over backar for sa langt som ogat rackte. Langst upp sag man ett hus, likt en prick vid bergets sida. Detta insag jag med kartans hjalp var vagens hogsta punkt, 2034meter upp ( Kebnekaise ar 2 104m for att jamfora med nagot.)
Jag hade bestamt mig for en langre paus da jag skulle laga mat och ta det lugnt innan de sista 2 kiometrarna av uppforsbacke, men jag var inte hungrig alls och suget efter att fa komma upp till toppen tog over sa efter bara 15 minuter av vilande och ett par navar notter och russin sa var jag i sadeln igen.
Nu passerade afalten allt langsammare under mina fotter och att man fran stund till stund kunde se serpentinvagen slingra sig in i oandligheten gjorde det psykiskt jobbigare an de forsta kilometrarna av skogsvag. Nu fanns det inte heller nagra trad som skuggade utan solens stralar gjorde mig svettig trots att temperaturen var mellan 10 och 15 grader.
Nar jag kommit uppen tredjedel av sista strackan och tittade ned sa var det som att titta pa den dar varsta bilbanan som man alltid onskade sig i julklapp som liten (ni killar vet?!); Slingrade perfekta asfaltsvagar som gick runt och runt oandligtmed bojar och krokar.
Efter en stunds cyklande sa stannade jag och svalkade av mig i en back och efter bara ett par meter sa angrade jag mitt handlande; molnen borjade namligen komma in underifran. Jag hade, innan svalkandet, bara tittat uppat och sett en klarbla himmel, men inte haft en tanke pa att jag faktiskt var i hojd med molnen. Vagen blev nu tackt av molnens tjocka dimma och fukten trangde sig in under trojan och det blev faktiskt rattsa kyligt.
Molnen och dess fuktiga omgivning varade inte manga minuter och snart igen uppenbarade sig solen och jag stannade vid en bred svang for att ta ett kort pa utsikten. Da jag gjort detta och vande mig om for att cykla vidare sa kunde jag barnsligt glatt konstatera att jag cyklat upp till snohojder, nagot som kandes otroligt schysst och jag och ett par Rumanska ungdommar agerade fotografer at varandra, poserandes pa snoberget som lag i skuggan bredvid vagen.
Tillslut var jag upe pa toppensom bestod av en sjo, massa smabodar med allt fran souvenirer till ol, glass och ost. Alla man hittils mott i Rumanien som kort Transfăgărăşan har pratat nastan enbart om sjon pa toppen, men jag tyckte att den sag ut somvilken bergssjo som helst.Visst var den vacker, men inget extra dirtekt.
Pannlampans ljus sogs upp av vaggarna och bergets kyla smittade av sig pa mig. Trots vindjackan sa fros jag. Jag cyklade lugnt och var radd for att fa mote, inte for trafiken i sig utan mest fort att jag skulle bli blandad och tvungen att stanna en stund i denna tranga och morka gang...
Blandad blev jag som tur var inte forran av solen som kom fram efter de 800meter av tunnel jag penetrerade. Nu lag nedforsbackarna framformig och man kunde se slingrig vag rulla fram over landsskapet anda fram till horisonten dar den lopte in i dalens skogspartier.
Forutom ett par stopp for foton och vatten sa lag jag i mellan 35 och 50 km/h hela tiden och det var sanlost skont efter dagens strapatser. Svangarna var farre, men langre pa denna sidan an pa den norra och man kunde branna pa rejalt, jag komupp i 62 km/h pa en raka...
Vagen gick nu krokigt langs med en sjo och det kom en hel del uppforsbackar, vilket jag inte hade raknat med skulle vara varken sa langa eller sa branta som de faktiskt var. De sog kraften ur mig och da halften av dem var passerade sa borjade regnet att vraka ned. Da jag fortfarande var ratt manga meter over havet sa var det kyligt, och da jag blev dygnsur sa blev det rejalt kallt.
Till sist kom jag fram till den damm som var sjons slut och dar borjade askan att mullra. Jag stannade och kopte en grillad majskolv for att fa varme och energi och cyklade sedan vidare nedat.
Flera tunnlar passerades och i en utav de langre var jag nara att vurpa. Lat som jag ar sa brydde jag mig inte om att ta fram min pannlampa utan chansade pa god asfalt (Varfor i helsike gor man den chansingen i Rumanien???) och korde i en hala djup som ett barnahuvud. Arg och kall sa kom jag snabbt pa fotter, eller sager man 'pa pedaler', igen och fortsatte nedat, de halvdomnade handerna konstant tryckande pa bromshandtagen och blicken standigt pendlande mellan vagens halor och de narmsta svangarna for att se hur mycket jag skulle kunde gena i dem utan att frontalkrocka.
Det, av en handfull, slott som anses vara Drakulas slott passerades men da det osregnade och askade sa struntade jag i att klattra upp i det. Dock kan jag saga att jag sett Drakulas slott i ett rejalt askovader med blixtar och en svart himmel.
Blixtarna lyste upp vagen da jag kom in i det forsta samhallet. Som vanligt visste jag inte vart jag skulle spendera natten och min plan hade, sedan morgonen, varit att spanna upp taltet nagonstans langs en flod jag sett ut pa min karta. Da regnvadret var i full gang och inte sag ut att bli battre sa lade jag min plan i fickan och tog in pa ett gasthus. Visserligen en liten bit over budgeten, men valbehovligt efter dagens provning.
Pa kvallen snackade jag med ett gang Romaner och en spanjor och de bjod mig pa kvallsmat; Grillad kyckling, Flaskkottlett och Fisk. Alltsammens skoljdes ned med hemmagjort vin som den tjocka och glada spanjoren hallde upp fran flera 2-literspet.
Jag somnade som ett barn runt 20.00 efter vad som var resans basta dag. Utan tvekan!
LAMNA EN KOMMENTAR OM NI LASER, ANNARS SKICKAR JAG ETT GANGA RUMANSKA HUNDAR EFTER ER!
Mer info om Transfăgărăşan finns har!
Jag vaknade upp vid bergens fot och trots att skogen runt bergsstugan dar jag spenderat natten skymde bergens toppar sa mindes jag min forsta bild av bergen. Dagen innan hade jag cyklat ned mellan byarna langs en kulle och da jag stannat langs med traktorstigen for att fylla pa min vattenflaska sa hapnade jag da jag tittade upp och sag att molnen som doljde horisonten nu hade skingrat sig och blottade bergen. Carpathian-bergen. De berg jag skulle cykla over nasta dag. Statligt hoga och da jag stod dar och tog ett foto kandes det som en omojlighet att jag skulle over detta massiv bara 24 timmar senare...
Det var fortfarande relativt morkt ute da jag halv sju pa morgonen trampade upp for den forsta backen, av hur manga visste jag inte, men jag visste att det var fler, hogre och langre backar an jag nagonsin bestigit i sadeln. Vagen strackte sig mellan stora skogspartier av gran och desto hogre upp jag kom desto tatare blev kurvorna. De forsta 2 timmarna var jag sa gott som ensam pa vagen och jag fantiserade om de manga bjornar som lar finnas i trakten...
Da och da blev skogen glesare och man kunde se ned eller upp pa den vag som hade passerats eller som komma skulle under dagen och man kande verkligen hur man steg varenda meter man trampade. Jag holl en ganska lag hastighet pa runt 7km/h och vadret var pa min sida. En klarbla himmel och en sol som skymdes av endera berget och endera traden som kantrade min vag.
Plotsigt sag jag nagot prassla till pa min hogersida, lite langre fram, nagot som var for smalt for att vara en bjorn rusade ned i ravinen och forsvann bland nagra buskar. Skont tankte jag, som fatt nog av hundjakter, och fortsatte trampa. Hundra meter senare kom samma hund upp igen, nu i sallskap av tre andra byrackor varav den ena sag minst sagt farlig ut.
Vid vissa tillfallen i livet onskar man sig ett gevar. Eller i alla fallen liten pickadoll.
Med hundrana skallandes bakom mig forsokte jag fa upp farten trots den branta lutningen och efter nagra hundra meter var de borta. Jag stannade darfor och bevapnade mig med en pak for att ha ifall fler anfall skulle uppkomma. Vill ni att jag ska framsta som en sympatisk och snall person, fraga mig inte om mina asikter om hundar i osteuropa...
Min cykel och mitt vapen. Jag ska snart tillverka nagot styggare och plagsammare...
Jag hade bestamt mig for att ata frukost vid en utav de bergsstugor som lag langs vagen och da den smala asfaltstrackan for en langre stund strackte ut sig langs med en bergssida sa kunde man stundvis se "Stugan" langt borta,mellan mig och stugan var bergssidans sluttning och da och da kunde man se vagen puta ut ur skogen mot dalsidan till.
Tittar ni riktigt noga och har lasglasogonen fran Claes Ohlsson pa Er sa kan ni se en lastbil langre fram pa vagen.
I Sverige och de flesta lander jag bestigit berg i sa ar en bergsstuga just en bergsstuga, ett stalle dar man spenderar natten pa en bank eller en enkel sang eller rentav pa golvet. Langs denna vag var det dock annorlunda, har uppe fanns det ett fint hotell och runt 10 Souivenirforsaljare som salde allt ifran badbollar till nyckelringar och annat krimskrams. Vem i helskotta vill kopa ett plastmaskingevar pa 900meters hojd!?
Klockan var runt 9 da jag tryckt i mig 2 varma mackor samt laddat upp frontvaskan med 2 snickers jag kopt till overpris i en liten kiosk brevid maskingevarsforsaljaren och nu borjade turisterna vakna till liv. Flerbildar syntes och aven ett par motorcyklar. Precis dar jag borjade trampa sa stod en lastbil somlastade pa vandrare pa flaket och manga av demtittade pa mig med, vad det kandes som da, en tveksam blick.
Nagonstans dar borta precis dar det slatar ut sig och det grona blir till gult startade jag samma dag.
Nu borjade vagen att bli rejalt brant, inte sa att det var omojligt eller svart att cykla, men jobbigare. Jag visste att den storsta stigningen skulle komma i slutat av vagen upp och jag forsokte att spara mina krafter tills dess. Naturens skonhet och alla utsiktsplatser gjorde de manga pauserna till enkla val. Nu blev de tak som stanger in vagen lik en halvoppen tunnel flera, och desto fler man passerat desto storre blev backarna av smalt vatten som rann ned langs sidorna.
Langs med denna vagen,likt alla andra huvudleder i Rumanien, sa finns det skyltar varenda kilomtersom berattar avstandet till narmsta stad eller plats och dessa hade plagat mig de forsta kilometrana, man tror garna att manmissat den senaste skylten,men nar man valkommit sa nara att man kan se texten sa inser man att det ar 1km sedan den forra, inte 2...
"The Transfăgărăşan or DN7C is the highest and most dramatic paved road in Romania"
Nar jag nu sag skylten och avstandet 3km sa insag jag att jag var nara tradgransen och de sista 2-3 kilometrarna av rena uppforsbackar. Fordonen blev nu fler och fler och flera av dem tutade,vinkade eller pa annat satt forsokte "pusha" mig. Den enda cyklisten de sett, vilket jag insag senare... Detta var sarskilt vanligt bland motorcyklisterna, jag tror varenda en av dem hejade pa mig langs vagen upp.
Nar traden sa gott som helst forsvunnit sa kunde jag se den beromda Norra sidans stigning. En vag som slingrade sig uppat, pa broar, langs med stup och over backar for sa langt som ogat rackte. Langst upp sag man ett hus, likt en prick vid bergets sida. Detta insag jag med kartans hjalp var vagens hogsta punkt, 2034meter upp ( Kebnekaise ar 2 104m for att jamfora med nagot.)
Nu passerade afalten allt langsammare under mina fotter och att man fran stund till stund kunde se serpentinvagen slingra sig in i oandligheten gjorde det psykiskt jobbigare an de forsta kilometrarna av skogsvag. Nu fanns det inte heller nagra trad som skuggade utan solens stralar gjorde mig svettig trots att temperaturen var mellan 10 och 15 grader.
Nar jag kommit uppen tredjedel av sista strackan och tittade ned sa var det som att titta pa den dar varsta bilbanan som man alltid onskade sig i julklapp som liten (ni killar vet?!); Slingrade perfekta asfaltsvagar som gick runt och runt oandligtmed bojar och krokar.
"The northern section is used as a part of yearly cyclist competitions Tour of Romania . The difficulty of this section is considered to be very similar to Hors Categorie climbs (literally beyond categorization) in the Tour de France." - Wikipedia.
Efter en stunds cyklande sa stannade jag och svalkade av mig i en back och efter bara ett par meter sa angrade jag mitt handlande; molnen borjade namligen komma in underifran. Jag hade, innan svalkandet, bara tittat uppat och sett en klarbla himmel, men inte haft en tanke pa att jag faktiskt var i hojd med molnen. Vagen blev nu tackt av molnens tjocka dimma och fukten trangde sig in under trojan och det blev faktiskt rattsa kyligt.
Molnen och dess fuktiga omgivning varade inte manga minuter och snart igen uppenbarade sig solen och jag stannade vid en bred svang for att ta ett kort pa utsikten. Da jag gjort detta och vande mig om for att cykla vidare sa kunde jag barnsligt glatt konstatera att jag cyklat upp till snohojder, nagot som kandes otroligt schysst och jag och ett par Rumanska ungdommar agerade fotografer at varandra, poserandes pa snoberget som lag i skuggan bredvid vagen.
Sno!? Det har skulle ju for helsike vara en sol-och-badsemester!!
En blick pa kartan sade mig att toppen var mindre an 1km bort och fortfarandeglad efter snoincidenten sa cyklade jag uppatriktigt langsamt och med ett ora-till-ora-le'ende som bara Halvan kan ha... Jag holl pa att sladda i en spilld "Slush-Puppie" pa toppen, men jag klarade mig...
Flera bildar tutade nu och vinkade och i en utav de sista rakstrackorna sa motte jag nu det led av vandrare som jag ett par timmar senare setts lastas pa en lastbillangre ned. Den forsta och den sista av dem,vilket jag antar var guider, skrev "Bravo, Comeon, good job" och flera av vandrarna emellandem apploderade. Det vara bara att nagon skulle ha skrikit "Honom ska vi ha" sa hade Ferdinand-likheten varit total...
Tillslut var jag upe pa toppensom bestod av en sjo, massa smabodar med allt fran souvenirer till ol, glass och ost. Alla man hittils mott i Rumanien som kort Transfăgărăşan har pratat nastan enbart om sjon pa toppen, men jag tyckte att den sag ut somvilken bergssjo som helst.Visst var den vacker, men inget extra dirtekt.
Vad ar upp och vad ar ned? Vem ar Bjorn och vem ar Benny? 2 standiga fragor...
Jag kopte en kulglass och satte mig och njot av utsikten samtidigt som jag kunde se ett par morka moln komma in langre bort bakom mig. Jag bestamde mig darfor att cykla mot en tunnel ett par meter bort, den tunnel som leder vagen rakt igenom en utav de hogsta topparna i massivet. Innan tunneln sa stannade jag pa en liten parkering for att ta fram en vindjacka och min pannlampa och da jag gravde i min vaska sa kom en Rumansk man fram. Han och hans fruga var dar pa semester och efter bara nagon minut sa satt jag i deras husvagn och at grillad kyckling, drack ol och at brod. Alltt medans det daliga vadret blaste forbi utanfor."...Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
campa, hyra båtar, paddla, cykla eller gå..."
Som uppvarmning infor nedforsbackarna sa avslutades den norra sidan med en sup av lokal sort i husvagnen och darefter sa klickade jag igang pannlampan och cyklade in i morkret. Tunneln var helt och hallet oupplyst och forutom de forsta och sista metrarna da solen lyste upp den halvskumt sa var det becksvart. campa, hyra båtar, paddla, cykla eller gå..."
Pannlampans ljus sogs upp av vaggarna och bergets kyla smittade av sig pa mig. Trots vindjackan sa fros jag. Jag cyklade lugnt och var radd for att fa mote, inte for trafiken i sig utan mest fort att jag skulle bli blandad och tvungen att stanna en stund i denna tranga och morka gang...
Blandad blev jag som tur var inte forran av solen som kom fram efter de 800meter av tunnel jag penetrerade. Nu lag nedforsbackarna framformig och man kunde se slingrig vag rulla fram over landsskapet anda fram till horisonten dar den lopte in i dalens skogspartier.
Forutom ett par stopp for foton och vatten sa lag jag i mellan 35 och 50 km/h hela tiden och det var sanlost skont efter dagens strapatser. Svangarna var farre, men langre pa denna sidan an pa den norra och man kunde branna pa rejalt, jag komupp i 62 km/h pa en raka...
Varldens vackraste vag enligt manga,bland annat ett TV-program kallat TopGear, nagon somser pa TV som vet?
Efter langt over 10km av ren nedforsbacke sa gick vagen mer och mer in i ett skogsparti och snart blev nedforsbackarna till rakstrackor och solen gick imoln. Skogens fuktiga miljo och solens franvaro gjorde det en gnutta kyligt och de graa molnen jag kunde se gjorde mig orolig. Jag visste att det skulle bli regn forr eller senare....Vagen gick nu krokigt langs med en sjo och det kom en hel del uppforsbackar, vilket jag inte hade raknat med skulle vara varken sa langa eller sa branta som de faktiskt var. De sog kraften ur mig och da halften av dem var passerade sa borjade regnet att vraka ned. Da jag fortfarande var ratt manga meter over havet sa var det kyligt, och da jag blev dygnsur sa blev det rejalt kallt.
Tank om det anda kunde vara sa har harligt for gamnan pa min cykelsemester...
Maten jag tankte att laga fick vanta, energin kom istallet fran notter, russin och snickers. Strackan langs med sjon var vacker, men den allt samre asfalten och regnets kyla gjorde den dryg, speciellt i backarna. Uppforsbackarna var sega av uppenbara skal, nedforsbackarna var inte njutningsfulla pa grund av kylan och groparna som jag standigt lyckades pricka...Till sist kom jag fram till den damm som var sjons slut och dar borjade askan att mullra. Jag stannade och kopte en grillad majskolv for att fa varme och energi och cyklade sedan vidare nedat.
Flera tunnlar passerades och i en utav de langre var jag nara att vurpa. Lat som jag ar sa brydde jag mig inte om att ta fram min pannlampa utan chansade pa god asfalt (Varfor i helsike gor man den chansingen i Rumanien???) och korde i en hala djup som ett barnahuvud. Arg och kall sa kom jag snabbt pa fotter, eller sager man 'pa pedaler', igen och fortsatte nedat, de halvdomnade handerna konstant tryckande pa bromshandtagen och blicken standigt pendlande mellan vagens halor och de narmsta svangarna for att se hur mycket jag skulle kunde gena i dem utan att frontalkrocka.
Det, av en handfull, slott som anses vara Drakulas slott passerades men da det osregnade och askade sa struntade jag i att klattra upp i det. Dock kan jag saga att jag sett Drakulas slott i ett rejalt askovader med blixtar och en svart himmel.
Blixtarna lyste upp vagen da jag kom in i det forsta samhallet. Som vanligt visste jag inte vart jag skulle spendera natten och min plan hade, sedan morgonen, varit att spanna upp taltet nagonstans langs en flod jag sett ut pa min karta. Da regnvadret var i full gang och inte sag ut att bli battre sa lade jag min plan i fickan och tog in pa ett gasthus. Visserligen en liten bit over budgeten, men valbehovligt efter dagens provning.
Pa kvallen snackade jag med ett gang Romaner och en spanjor och de bjod mig pa kvallsmat; Grillad kyckling, Flaskkottlett och Fisk. Alltsammens skoljdes ned med hemmagjort vin som den tjocka och glada spanjoren hallde upp fran flera 2-literspet.
Jag somnade som ett barn runt 20.00 efter vad som var resans basta dag. Utan tvekan!
LAMNA EN KOMMENTAR OM NI LASER, ANNARS SKICKAR JAG ETT GANGA RUMANSKA HUNDAR EFTER ER!
Mer info om Transfăgărăşan finns har!
Kommentarer
Postat av: Daniel Peterson
Jag fick inte bara rysningar av hundarna utan även av de långa backarna som allrdig ta slut känns det som, meter efter meter medan man blir allt tröttare i ben och skalle. Ändå får jag upp suget, vill ut igen och det snart! Får bli en kortare tur till Öland på cykel samt lite kajak i Västerviks skärgård vilket jag hoppas ska tona ner mitt stora begär :P.
Bra och intressant skrivet!
Danne
Postat av: Lars
Mycket kul att läsa - bra sugen på att ge mig ut igen. har ju ändå vart hemma i över två månader nu.. :-(
Skoj att du cyklade vägen - fast jag tyckte du borte ha nämnt vem som gav dig idén, hahaha
Lycka till i fortsättningen!
Lars
Postat av: Ann
Jösses! Jag säger bara: vad är en bergsetapp i Tour de France?? Kram och var rädd om dig!
Postat av: Jimmy Peterson
Härligt att läsa om lite äventyr. Sugen på att ge mig ut på nåt längre efter den här texten. Bra att man har nåt att läsa när den försvunna/vilsna cyklisten Lars inte är ute. Kul skrivet och schysta bilder.
Postat av: Kristoffer
Grymt intressant läsning!
Inte nog med det, jag är fruktansvärt imponerad av dina bedrifter, inspirerande!
Cykla på och tappa inte styret!
Mvh
Kristoffer (din kusin Josefines svåger)
Postat av: Johan
Spännande läsning och antagligen en riktigt häftig cykeltur! Trampa på!
Postat av: Daria
Jag är väldigt imponerad min lilla 90a! ;) Ta hand om dig :)
Postat av: Angelica Helgesson
Vilka äventyr! :)
Postat av: Memmo
Säger som guiderna: good job!!! Grymt kul att läsa, känns som om man är där själv...:) Cykla lugnt nu kuss och ta för guds skull på dig pannlampan i kommande tunnlar:)
Postat av: fredrik johansson
Fan Ulrik, du skulle ju skriva böcker alltså. Låter fett ball, fortsätt hitta på kungliga saker :)
Postat av: Petter
Bravissimo!! Till nästa hund du möter kolla in min hemsida! =)
Postat av: Inger
Strongt gjort, min son. Fina bilder, de paminner om norgesemestrar da du var 12/13, Trollstigen och Geilo. Det var ju lite lattare med bil forstas.
Postat av: Kryckan
Imponerad av dig! :)
Postat av: LiNDA
Låter som ett riktigt äventyr, och vilka trevliga människor du verkar träffa :) Cykla lugnt och akta dig för hundarna.
Postat av: Tåbo
När du kommer hem kan du få sitta bak i Almas stol på vår nya (eller gamla) moped. Jag tänkte faktiskt tjuvträna på squashen också nu när du inte är hemma. Får väl ta min personliga sqaushguru till hjälp.
Postat av: Inger Karlsson
Säger bara ÅHHHHHH till allting!Helt fantastiskt!Fick faktiskt lite yrsel av en del kort.Kändes som om jag var där själv.Va rädd om dig:)
Postat av: Josse
Riktigt långt inlägg, men det ser fint ut :)
Trackback
