Ny resa - Ny blogg!
Sommarens resa får en ny blogg då Blogg.se har kråglat fler gånger än jag har fått punktering... Följ mig och 'Gula Febern' i västra Afrika via...
Simma lugnt!
The Georgian Millitary Highway
Detta inlagg blir ett med sa gott som enbart bilder da jag har daligt med tid. Samtliga bilder ar fran den cyklade strackan Tbilisi - Kazbegi. En vag som leder fran Georgiens huvudstad och till den Rysska gransen. Vagen nar som hogst over 2000m.
Jag sov tva natter i Kazbegi och under en dag sa latt jag cyklen vila och vandrade upp till en glaciar pa ca 3000m.
Nu ar jag i Sighnagi och i morgon ska jag cykla den sista strackan i detta underbara land, tillbaka till Tbilisi.
Kommentera garna!!!
Jag sov tva natter i Kazbegi och under en dag sa latt jag cyklen vila och vandrade upp till en glaciar pa ca 3000m.
Nu ar jag i Sighnagi och i morgon ska jag cykla den sista strackan i detta underbara land, tillbaka till Tbilisi.
Kommentera garna!!!
Tbilisis huvudlosa lejon...
'Antligen nedforsbacke!' tankte jag medans cykeln borjade accelerera. Jag hade Tbilisis stadsbild framfor mig och den kom bara narmare och narmare. Kvalssolen lyste pa fran sidan och hade jag inte haft mina solglasogon pa mig sa hade jag knappt haft nagon sikt alls.
Nagra rejala lagenhetskomplex passerades pa vanstersidan, vissa lagenheter bebodda, andra sapass utrivna att hela frontvaggen ut mot vagen fattades. Klader som hanger langs strack fran balkong till balkong och runtom husen de ack sa vanliga odehusen, antingen gamla och fallfardiga kakar som sett sina basta dagar eller sa halvbyggda ruiner som inte ens fatt en chans...
Jag stannade langs en all'e och tog fram min anteckningsbok dar jag plitat ned en beskrivning jag fatt av Lars Bengtsson (Se hans grymma hemsida har!). Jag rev ur sidan samt en annan sida dar jag fatt adressen till samma stalle av nagra vanliga tjejer fran det turkiska taget jag tog tidigare i veckan.
Nagon karta hade jag inte fatt tag i och jag hade ingen aning om stadens storlek. Det jag hade att ga pa var:
Nagra rejala lagenhetskomplex passerades pa vanstersidan, vissa lagenheter bebodda, andra sapass utrivna att hela frontvaggen ut mot vagen fattades. Klader som hanger langs strack fran balkong till balkong och runtom husen de ack sa vanliga odehusen, antingen gamla och fallfardiga kakar som sett sina basta dagar eller sa halvbyggda ruiner som inte ens fatt en chans...
Jag stannade langs en all'e och tog fram min anteckningsbok dar jag plitat ned en beskrivning jag fatt av Lars Bengtsson (Se hans grymma hemsida har!). Jag rev ur sidan samt en annan sida dar jag fatt adressen till samma stalle av nagra vanliga tjejer fran det turkiska taget jag tog tidigare i veckan.
Nagon karta hade jag inte fatt tag i och jag hade ingen aning om stadens storlek. Det jag hade att ga pa var:
"Marjanashvili Metrostation. Turn left and go along the street. Turn left again at the Russian church. The third building. Entrance between stonelions. Third floor. Irina Japaridze. Ninoschvili 19b”
Jag trampade vidare i den allt mer tilltagande trafiken. Lastbilarna dundrade forbi och med svetten rinnandes nedfor pannan sa forsokte jag navigera genom de mest ologiska korsningar och rondeller jag hittils skadat.
Det skulle finnas nagon turistinformation vid en rondell jag skulle passera, hade nagra engelsman sagt, men nagon sadan fanns inte. Ingen information alls. Passerade en skylt som pekade mot 'Centrum' och foljde denna.
Atskilliga korsningar kom, men ingen mera skylt. Jag borjade fraga folk efter 'Centrum', 'Centra', 'Central' och liknande versioner men alla bara skakade pa huvudet. Har Tbilisi ens ett centrum? och vad heter det i sa fall pa Georgiska? Om jag far reda pa vad det heter, kommer jag ens kunna uttala det?
Jag fragade minst 15 personer och alla sag ut som fragetecken. Jag borjade fa slut pa energi och kvallsolen slukade den lilla ork som fanns kvar.
Till slut kom en skylt, men den var sa hogt upp i traden att den inte gick att utlasa. I alla stader jag besokt hittils har vagen till centrumet varit sjalvklar, men har var det ingen sjalvklarhet. Massa smatorg, men ingen riktig 'centrumkansla'.
Snabbt bestamdes jag mig for att folja floden och efter att ha cyklat slalom baldn bilar och langtradare sa kom jag fram till en park dar massvis av konstforsaljare fanns. Antligen en punk som kanns central!
Genom att fraga folk vid varenda korsning mellan parken och den tunnelbanestationen jag hade skrivit ned sa kom jag till slut fram till stationen. och inte bara det, ett MC-Donalds fanns det dessutom. Hur trist det an ma vara med Mc-Donalds sa var det nu en bra indikator!
Jag stannade vid en grupp poliser som pekade ut ratt gata och val framme vid hus 19B sa svange jag in genom grinden och blev lattad vid synen av de 2 huvudlosa lejonen som vaktade entre'n. Ingen skylt, ingenting liknande.
Cykeln lastes och jag kankade upp vaskorna till vad som verkar vara Tbilisis enda vandrarhem. Dar mottes jag med massvis av fragor fran de andra resenarerna och en tjej konstaterade "Du ser totalt utmattad ut!".
Jag fick ett rejalt mal mat som fick mig pa benen igen och av husfrun sjalv sa fick jag lite Georgisk Brandy.
Vandrarhemmet ar en blandning av Irenes hem och ett hostel och stora pampiga mobler i kommuniststil pryder varje rum.
Jag somnade gott, trots varmen, efter en dag lika unik som varje dag i Georgien...
Det skulle finnas nagon turistinformation vid en rondell jag skulle passera, hade nagra engelsman sagt, men nagon sadan fanns inte. Ingen information alls. Passerade en skylt som pekade mot 'Centrum' och foljde denna.
Atskilliga korsningar kom, men ingen mera skylt. Jag borjade fraga folk efter 'Centrum', 'Centra', 'Central' och liknande versioner men alla bara skakade pa huvudet. Har Tbilisi ens ett centrum? och vad heter det i sa fall pa Georgiska? Om jag far reda pa vad det heter, kommer jag ens kunna uttala det?
Jag fragade minst 15 personer och alla sag ut som fragetecken. Jag borjade fa slut pa energi och kvallsolen slukade den lilla ork som fanns kvar.
Till slut kom en skylt, men den var sa hogt upp i traden att den inte gick att utlasa. I alla stader jag besokt hittils har vagen till centrumet varit sjalvklar, men har var det ingen sjalvklarhet. Massa smatorg, men ingen riktig 'centrumkansla'.
Genom att fraga folk vid varenda korsning mellan parken och den tunnelbanestationen jag hade skrivit ned sa kom jag till slut fram till stationen. och inte bara det, ett MC-Donalds fanns det dessutom. Hur trist det an ma vara med Mc-Donalds sa var det nu en bra indikator!
Jag stannade vid en grupp poliser som pekade ut ratt gata och val framme vid hus 19B sa svange jag in genom grinden och blev lattad vid synen av de 2 huvudlosa lejonen som vaktade entre'n. Ingen skylt, ingenting liknande.
Cykeln lastes och jag kankade upp vaskorna till vad som verkar vara Tbilisis enda vandrarhem. Dar mottes jag med massvis av fragor fran de andra resenarerna och en tjej konstaterade "Du ser totalt utmattad ut!".
Jag fick ett rejalt mal mat som fick mig pa benen igen och av husfrun sjalv sa fick jag lite Georgisk Brandy.
Vandrarhemmet ar en blandning av Irenes hem och ett hostel och stora pampiga mobler i kommuniststil pryder varje rum.
Jag somnade gott, trots varmen, efter en dag lika unik som varje dag i Georgien...
Transfăgărăşan - Att cykla till Kebnekaisehojder
Transfagarasan byggdes mellan under den forsta halvan av 70-talet pa order av diktatorn Ceauşescu. Den skulle pa nagot satt vara en tillflyktsvag ifall landet blev anfallet, nagon som helst annan sammhallsnyttig funktion fyller den knappast. En vag som gar upp till 2034m, helt och hallet asfalterad och som inte passerar en enda by som inte uppstatt sedan vagen byggdes. Det finns gott om vagar runtom bergen som skulle vara mycket mer passande att rustra upp om man nu vill ha samhallsnytta for pengarna. Gratis var vagen inte heller, ungefar 6 000 000 kg dynamit anvandes och sisadar 40 soldater strok med vid byggandet som tog ungefar 4 ar. Detta for en vag pa runt 13mil...
Jag vaknade upp vid bergens fot och trots att skogen runt bergsstugan dar jag spenderat natten skymde bergens toppar sa mindes jag min forsta bild av bergen. Dagen innan hade jag cyklat ned mellan byarna langs en kulle och da jag stannat langs med traktorstigen for att fylla pa min vattenflaska sa hapnade jag da jag tittade upp och sag att molnen som doljde horisonten nu hade skingrat sig och blottade bergen. Carpathian-bergen. De berg jag skulle cykla over nasta dag. Statligt hoga och da jag stod dar och tog ett foto kandes det som en omojlighet att jag skulle over detta massiv bara 24 timmar senare...
Det var fortfarande relativt morkt ute da jag halv sju pa morgonen trampade upp for den forsta backen, av hur manga visste jag inte, men jag visste att det var fler, hogre och langre backar an jag nagonsin bestigit i sadeln. Vagen strackte sig mellan stora skogspartier av gran och desto hogre upp jag kom desto tatare blev kurvorna. De forsta 2 timmarna var jag sa gott som ensam pa vagen och jag fantiserade om de manga bjornar som lar finnas i trakten...
Da och da blev skogen glesare och man kunde se ned eller upp pa den vag som hade passerats eller som komma skulle under dagen och man kande verkligen hur man steg varenda meter man trampade. Jag holl en ganska lag hastighet pa runt 7km/h och vadret var pa min sida. En klarbla himmel och en sol som skymdes av endera berget och endera traden som kantrade min vag.
Plotsigt sag jag nagot prassla till pa min hogersida, lite langre fram, nagot som var for smalt for att vara en bjorn rusade ned i ravinen och forsvann bland nagra buskar. Skont tankte jag, som fatt nog av hundjakter, och fortsatte trampa. Hundra meter senare kom samma hund upp igen, nu i sallskap av tre andra byrackor varav den ena sag minst sagt farlig ut.
Vid vissa tillfallen i livet onskar man sig ett gevar. Eller i alla fallen liten pickadoll.
Med hundrana skallandes bakom mig forsokte jag fa upp farten trots den branta lutningen och efter nagra hundra meter var de borta. Jag stannade darfor och bevapnade mig med en pak for att ha ifall fler anfall skulle uppkomma. Vill ni att jag ska framsta som en sympatisk och snall person, fraga mig inte om mina asikter om hundar i osteuropa...
Min cykel och mitt vapen. Jag ska snart tillverka nagot styggare och plagsammare...
Jag hade bestamt mig for att ata frukost vid en utav de bergsstugor som lag langs vagen och da den smala asfaltstrackan for en langre stund strackte ut sig langs med en bergssida sa kunde man stundvis se "Stugan" langt borta,mellan mig och stugan var bergssidans sluttning och da och da kunde man se vagen puta ut ur skogen mot dalsidan till.
Tittar ni riktigt noga och har lasglasogonen fran Claes Ohlsson pa Er sa kan ni se en lastbil langre fram pa vagen.
I Sverige och de flesta lander jag bestigit berg i sa ar en bergsstuga just en bergsstuga, ett stalle dar man spenderar natten pa en bank eller en enkel sang eller rentav pa golvet. Langs denna vag var det dock annorlunda, har uppe fanns det ett fint hotell och runt 10 Souivenirforsaljare som salde allt ifran badbollar till nyckelringar och annat krimskrams. Vem i helskotta vill kopa ett plastmaskingevar pa 900meters hojd!?
Klockan var runt 9 da jag tryckt i mig 2 varma mackor samt laddat upp frontvaskan med 2 snickers jag kopt till overpris i en liten kiosk brevid maskingevarsforsaljaren och nu borjade turisterna vakna till liv. Flerbildar syntes och aven ett par motorcyklar. Precis dar jag borjade trampa sa stod en lastbil somlastade pa vandrare pa flaket och manga av demtittade pa mig med, vad det kandes som da, en tveksam blick.
Nagonstans dar borta precis dar det slatar ut sig och det grona blir till gult startade jag samma dag.
Nu borjade vagen att bli rejalt brant, inte sa att det var omojligt eller svart att cykla, men jobbigare. Jag visste att den storsta stigningen skulle komma i slutat av vagen upp och jag forsokte att spara mina krafter tills dess. Naturens skonhet och alla utsiktsplatser gjorde de manga pauserna till enkla val. Nu blev de tak som stanger in vagen lik en halvoppen tunnel flera, och desto fler man passerat desto storre blev backarna av smalt vatten som rann ned langs sidorna.
Langs med denna vagen,likt alla andra huvudleder i Rumanien, sa finns det skyltar varenda kilomtersom berattar avstandet till narmsta stad eller plats och dessa hade plagat mig de forsta kilometrana, man tror garna att manmissat den senaste skylten,men nar man valkommit sa nara att man kan se texten sa inser man att det ar 1km sedan den forra, inte 2...
Nar jag nu sag skylten och avstandet 3km sa insag jag att jag var nara tradgransen och de sista 2-3 kilometrarna av rena uppforsbackar. Fordonen blev nu fler och fler och flera av dem tutade,vinkade eller pa annat satt forsokte "pusha" mig. Den enda cyklisten de sett, vilket jag insag senare... Detta var sarskilt vanligt bland motorcyklisterna, jag tror varenda en av dem hejade pa mig langs vagen upp.
Nar traden sa gott som helst forsvunnit sa kunde jag se den beromda Norra sidans stigning. En vag som slingrade sig uppat, pa broar, langs med stup och over backar for sa langt som ogat rackte. Langst upp sag man ett hus, likt en prick vid bergets sida. Detta insag jag med kartans hjalp var vagens hogsta punkt, 2034meter upp ( Kebnekaise ar 2 104m for att jamfora med nagot.)
Jag hade bestamt mig for en langre paus da jag skulle laga mat och ta det lugnt innan de sista 2 kiometrarna av uppforsbacke, men jag var inte hungrig alls och suget efter att fa komma upp till toppen tog over sa efter bara 15 minuter av vilande och ett par navar notter och russin sa var jag i sadeln igen.
Nu passerade afalten allt langsammare under mina fotter och att man fran stund till stund kunde se serpentinvagen slingra sig in i oandligheten gjorde det psykiskt jobbigare an de forsta kilometrarna av skogsvag. Nu fanns det inte heller nagra trad som skuggade utan solens stralar gjorde mig svettig trots att temperaturen var mellan 10 och 15 grader.
Nar jag kommit uppen tredjedel av sista strackan och tittade ned sa var det som att titta pa den dar varsta bilbanan som man alltid onskade sig i julklapp som liten (ni killar vet?!); Slingrade perfekta asfaltsvagar som gick runt och runt oandligtmed bojar och krokar.
Efter en stunds cyklande sa stannade jag och svalkade av mig i en back och efter bara ett par meter sa angrade jag mitt handlande; molnen borjade namligen komma in underifran. Jag hade, innan svalkandet, bara tittat uppat och sett en klarbla himmel, men inte haft en tanke pa att jag faktiskt var i hojd med molnen. Vagen blev nu tackt av molnens tjocka dimma och fukten trangde sig in under trojan och det blev faktiskt rattsa kyligt.
Molnen och dess fuktiga omgivning varade inte manga minuter och snart igen uppenbarade sig solen och jag stannade vid en bred svang for att ta ett kort pa utsikten. Da jag gjort detta och vande mig om for att cykla vidare sa kunde jag barnsligt glatt konstatera att jag cyklat upp till snohojder, nagot som kandes otroligt schysst och jag och ett par Rumanska ungdommar agerade fotografer at varandra, poserandes pa snoberget som lag i skuggan bredvid vagen.
Tillslut var jag upe pa toppensom bestod av en sjo, massa smabodar med allt fran souvenirer till ol, glass och ost. Alla man hittils mott i Rumanien som kort Transfăgărăşan har pratat nastan enbart om sjon pa toppen, men jag tyckte att den sag ut somvilken bergssjo som helst.Visst var den vacker, men inget extra dirtekt.
Pannlampans ljus sogs upp av vaggarna och bergets kyla smittade av sig pa mig. Trots vindjackan sa fros jag. Jag cyklade lugnt och var radd for att fa mote, inte for trafiken i sig utan mest fort att jag skulle bli blandad och tvungen att stanna en stund i denna tranga och morka gang...
Blandad blev jag som tur var inte forran av solen som kom fram efter de 800meter av tunnel jag penetrerade. Nu lag nedforsbackarna framformig och man kunde se slingrig vag rulla fram over landsskapet anda fram till horisonten dar den lopte in i dalens skogspartier.
Forutom ett par stopp for foton och vatten sa lag jag i mellan 35 och 50 km/h hela tiden och det var sanlost skont efter dagens strapatser. Svangarna var farre, men langre pa denna sidan an pa den norra och man kunde branna pa rejalt, jag komupp i 62 km/h pa en raka...
Vagen gick nu krokigt langs med en sjo och det kom en hel del uppforsbackar, vilket jag inte hade raknat med skulle vara varken sa langa eller sa branta som de faktiskt var. De sog kraften ur mig och da halften av dem var passerade sa borjade regnet att vraka ned. Da jag fortfarande var ratt manga meter over havet sa var det kyligt, och da jag blev dygnsur sa blev det rejalt kallt.
Till sist kom jag fram till den damm som var sjons slut och dar borjade askan att mullra. Jag stannade och kopte en grillad majskolv for att fa varme och energi och cyklade sedan vidare nedat.
Flera tunnlar passerades och i en utav de langre var jag nara att vurpa. Lat som jag ar sa brydde jag mig inte om att ta fram min pannlampa utan chansade pa god asfalt (Varfor i helsike gor man den chansingen i Rumanien???) och korde i en hala djup som ett barnahuvud. Arg och kall sa kom jag snabbt pa fotter, eller sager man 'pa pedaler', igen och fortsatte nedat, de halvdomnade handerna konstant tryckande pa bromshandtagen och blicken standigt pendlande mellan vagens halor och de narmsta svangarna for att se hur mycket jag skulle kunde gena i dem utan att frontalkrocka.
Det, av en handfull, slott som anses vara Drakulas slott passerades men da det osregnade och askade sa struntade jag i att klattra upp i det. Dock kan jag saga att jag sett Drakulas slott i ett rejalt askovader med blixtar och en svart himmel.
Blixtarna lyste upp vagen da jag kom in i det forsta samhallet. Som vanligt visste jag inte vart jag skulle spendera natten och min plan hade, sedan morgonen, varit att spanna upp taltet nagonstans langs en flod jag sett ut pa min karta. Da regnvadret var i full gang och inte sag ut att bli battre sa lade jag min plan i fickan och tog in pa ett gasthus. Visserligen en liten bit over budgeten, men valbehovligt efter dagens provning.
Pa kvallen snackade jag med ett gang Romaner och en spanjor och de bjod mig pa kvallsmat; Grillad kyckling, Flaskkottlett och Fisk. Alltsammens skoljdes ned med hemmagjort vin som den tjocka och glada spanjoren hallde upp fran flera 2-literspet.
Jag somnade som ett barn runt 20.00 efter vad som var resans basta dag. Utan tvekan!
LAMNA EN KOMMENTAR OM NI LASER, ANNARS SKICKAR JAG ETT GANGA RUMANSKA HUNDAR EFTER ER!
Mer info om Transfăgărăşan finns har!
Jag vaknade upp vid bergens fot och trots att skogen runt bergsstugan dar jag spenderat natten skymde bergens toppar sa mindes jag min forsta bild av bergen. Dagen innan hade jag cyklat ned mellan byarna langs en kulle och da jag stannat langs med traktorstigen for att fylla pa min vattenflaska sa hapnade jag da jag tittade upp och sag att molnen som doljde horisonten nu hade skingrat sig och blottade bergen. Carpathian-bergen. De berg jag skulle cykla over nasta dag. Statligt hoga och da jag stod dar och tog ett foto kandes det som en omojlighet att jag skulle over detta massiv bara 24 timmar senare...
Det var fortfarande relativt morkt ute da jag halv sju pa morgonen trampade upp for den forsta backen, av hur manga visste jag inte, men jag visste att det var fler, hogre och langre backar an jag nagonsin bestigit i sadeln. Vagen strackte sig mellan stora skogspartier av gran och desto hogre upp jag kom desto tatare blev kurvorna. De forsta 2 timmarna var jag sa gott som ensam pa vagen och jag fantiserade om de manga bjornar som lar finnas i trakten...
Da och da blev skogen glesare och man kunde se ned eller upp pa den vag som hade passerats eller som komma skulle under dagen och man kande verkligen hur man steg varenda meter man trampade. Jag holl en ganska lag hastighet pa runt 7km/h och vadret var pa min sida. En klarbla himmel och en sol som skymdes av endera berget och endera traden som kantrade min vag.
Plotsigt sag jag nagot prassla till pa min hogersida, lite langre fram, nagot som var for smalt for att vara en bjorn rusade ned i ravinen och forsvann bland nagra buskar. Skont tankte jag, som fatt nog av hundjakter, och fortsatte trampa. Hundra meter senare kom samma hund upp igen, nu i sallskap av tre andra byrackor varav den ena sag minst sagt farlig ut.
Vid vissa tillfallen i livet onskar man sig ett gevar. Eller i alla fallen liten pickadoll.
Med hundrana skallandes bakom mig forsokte jag fa upp farten trots den branta lutningen och efter nagra hundra meter var de borta. Jag stannade darfor och bevapnade mig med en pak for att ha ifall fler anfall skulle uppkomma. Vill ni att jag ska framsta som en sympatisk och snall person, fraga mig inte om mina asikter om hundar i osteuropa...
Min cykel och mitt vapen. Jag ska snart tillverka nagot styggare och plagsammare...
Jag hade bestamt mig for att ata frukost vid en utav de bergsstugor som lag langs vagen och da den smala asfaltstrackan for en langre stund strackte ut sig langs med en bergssida sa kunde man stundvis se "Stugan" langt borta,mellan mig och stugan var bergssidans sluttning och da och da kunde man se vagen puta ut ur skogen mot dalsidan till.
Tittar ni riktigt noga och har lasglasogonen fran Claes Ohlsson pa Er sa kan ni se en lastbil langre fram pa vagen.
I Sverige och de flesta lander jag bestigit berg i sa ar en bergsstuga just en bergsstuga, ett stalle dar man spenderar natten pa en bank eller en enkel sang eller rentav pa golvet. Langs denna vag var det dock annorlunda, har uppe fanns det ett fint hotell och runt 10 Souivenirforsaljare som salde allt ifran badbollar till nyckelringar och annat krimskrams. Vem i helskotta vill kopa ett plastmaskingevar pa 900meters hojd!?
Klockan var runt 9 da jag tryckt i mig 2 varma mackor samt laddat upp frontvaskan med 2 snickers jag kopt till overpris i en liten kiosk brevid maskingevarsforsaljaren och nu borjade turisterna vakna till liv. Flerbildar syntes och aven ett par motorcyklar. Precis dar jag borjade trampa sa stod en lastbil somlastade pa vandrare pa flaket och manga av demtittade pa mig med, vad det kandes som da, en tveksam blick.
Nagonstans dar borta precis dar det slatar ut sig och det grona blir till gult startade jag samma dag.
Nu borjade vagen att bli rejalt brant, inte sa att det var omojligt eller svart att cykla, men jobbigare. Jag visste att den storsta stigningen skulle komma i slutat av vagen upp och jag forsokte att spara mina krafter tills dess. Naturens skonhet och alla utsiktsplatser gjorde de manga pauserna till enkla val. Nu blev de tak som stanger in vagen lik en halvoppen tunnel flera, och desto fler man passerat desto storre blev backarna av smalt vatten som rann ned langs sidorna.
Langs med denna vagen,likt alla andra huvudleder i Rumanien, sa finns det skyltar varenda kilomtersom berattar avstandet till narmsta stad eller plats och dessa hade plagat mig de forsta kilometrana, man tror garna att manmissat den senaste skylten,men nar man valkommit sa nara att man kan se texten sa inser man att det ar 1km sedan den forra, inte 2...
"The Transfăgărăşan or DN7C is the highest and most dramatic paved road in Romania"
Nar jag nu sag skylten och avstandet 3km sa insag jag att jag var nara tradgransen och de sista 2-3 kilometrarna av rena uppforsbackar. Fordonen blev nu fler och fler och flera av dem tutade,vinkade eller pa annat satt forsokte "pusha" mig. Den enda cyklisten de sett, vilket jag insag senare... Detta var sarskilt vanligt bland motorcyklisterna, jag tror varenda en av dem hejade pa mig langs vagen upp.
Nar traden sa gott som helst forsvunnit sa kunde jag se den beromda Norra sidans stigning. En vag som slingrade sig uppat, pa broar, langs med stup och over backar for sa langt som ogat rackte. Langst upp sag man ett hus, likt en prick vid bergets sida. Detta insag jag med kartans hjalp var vagens hogsta punkt, 2034meter upp ( Kebnekaise ar 2 104m for att jamfora med nagot.)
Nu passerade afalten allt langsammare under mina fotter och att man fran stund till stund kunde se serpentinvagen slingra sig in i oandligheten gjorde det psykiskt jobbigare an de forsta kilometrarna av skogsvag. Nu fanns det inte heller nagra trad som skuggade utan solens stralar gjorde mig svettig trots att temperaturen var mellan 10 och 15 grader.
Nar jag kommit uppen tredjedel av sista strackan och tittade ned sa var det som att titta pa den dar varsta bilbanan som man alltid onskade sig i julklapp som liten (ni killar vet?!); Slingrade perfekta asfaltsvagar som gick runt och runt oandligtmed bojar och krokar.
"The northern section is used as a part of yearly cyclist competitions Tour of Romania . The difficulty of this section is considered to be very similar to Hors Categorie climbs (literally beyond categorization) in the Tour de France." - Wikipedia.
Efter en stunds cyklande sa stannade jag och svalkade av mig i en back och efter bara ett par meter sa angrade jag mitt handlande; molnen borjade namligen komma in underifran. Jag hade, innan svalkandet, bara tittat uppat och sett en klarbla himmel, men inte haft en tanke pa att jag faktiskt var i hojd med molnen. Vagen blev nu tackt av molnens tjocka dimma och fukten trangde sig in under trojan och det blev faktiskt rattsa kyligt.
Molnen och dess fuktiga omgivning varade inte manga minuter och snart igen uppenbarade sig solen och jag stannade vid en bred svang for att ta ett kort pa utsikten. Da jag gjort detta och vande mig om for att cykla vidare sa kunde jag barnsligt glatt konstatera att jag cyklat upp till snohojder, nagot som kandes otroligt schysst och jag och ett par Rumanska ungdommar agerade fotografer at varandra, poserandes pa snoberget som lag i skuggan bredvid vagen.
Sno!? Det har skulle ju for helsike vara en sol-och-badsemester!!
En blick pa kartan sade mig att toppen var mindre an 1km bort och fortfarandeglad efter snoincidenten sa cyklade jag uppatriktigt langsamt och med ett ora-till-ora-le'ende som bara Halvan kan ha... Jag holl pa att sladda i en spilld "Slush-Puppie" pa toppen, men jag klarade mig...
Flera bildar tutade nu och vinkade och i en utav de sista rakstrackorna sa motte jag nu det led av vandrare som jag ett par timmar senare setts lastas pa en lastbillangre ned. Den forsta och den sista av dem,vilket jag antar var guider, skrev "Bravo, Comeon, good job" och flera av vandrarna emellandem apploderade. Det vara bara att nagon skulle ha skrikit "Honom ska vi ha" sa hade Ferdinand-likheten varit total...
Tillslut var jag upe pa toppensom bestod av en sjo, massa smabodar med allt fran souvenirer till ol, glass och ost. Alla man hittils mott i Rumanien som kort Transfăgărăşan har pratat nastan enbart om sjon pa toppen, men jag tyckte att den sag ut somvilken bergssjo som helst.Visst var den vacker, men inget extra dirtekt.
Vad ar upp och vad ar ned? Vem ar Bjorn och vem ar Benny? 2 standiga fragor...
Jag kopte en kulglass och satte mig och njot av utsikten samtidigt som jag kunde se ett par morka moln komma in langre bort bakom mig. Jag bestamde mig darfor att cykla mot en tunnel ett par meter bort, den tunnel som leder vagen rakt igenom en utav de hogsta topparna i massivet. Innan tunneln sa stannade jag pa en liten parkering for att ta fram en vindjacka och min pannlampa och da jag gravde i min vaska sa kom en Rumansk man fram. Han och hans fruga var dar pa semester och efter bara nagon minut sa satt jag i deras husvagn och at grillad kyckling, drack ol och at brod. Alltt medans det daliga vadret blaste forbi utanfor."...Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
campa, hyra båtar, paddla, cykla eller gå..."
Som uppvarmning infor nedforsbackarna sa avslutades den norra sidan med en sup av lokal sort i husvagnen och darefter sa klickade jag igang pannlampan och cyklade in i morkret. Tunneln var helt och hallet oupplyst och forutom de forsta och sista metrarna da solen lyste upp den halvskumt sa var det becksvart. campa, hyra båtar, paddla, cykla eller gå..."
Pannlampans ljus sogs upp av vaggarna och bergets kyla smittade av sig pa mig. Trots vindjackan sa fros jag. Jag cyklade lugnt och var radd for att fa mote, inte for trafiken i sig utan mest fort att jag skulle bli blandad och tvungen att stanna en stund i denna tranga och morka gang...
Blandad blev jag som tur var inte forran av solen som kom fram efter de 800meter av tunnel jag penetrerade. Nu lag nedforsbackarna framformig och man kunde se slingrig vag rulla fram over landsskapet anda fram till horisonten dar den lopte in i dalens skogspartier.
Forutom ett par stopp for foton och vatten sa lag jag i mellan 35 och 50 km/h hela tiden och det var sanlost skont efter dagens strapatser. Svangarna var farre, men langre pa denna sidan an pa den norra och man kunde branna pa rejalt, jag komupp i 62 km/h pa en raka...
Varldens vackraste vag enligt manga,bland annat ett TV-program kallat TopGear, nagon somser pa TV som vet?
Efter langt over 10km av ren nedforsbacke sa gick vagen mer och mer in i ett skogsparti och snart blev nedforsbackarna till rakstrackor och solen gick imoln. Skogens fuktiga miljo och solens franvaro gjorde det en gnutta kyligt och de graa molnen jag kunde se gjorde mig orolig. Jag visste att det skulle bli regn forr eller senare....Vagen gick nu krokigt langs med en sjo och det kom en hel del uppforsbackar, vilket jag inte hade raknat med skulle vara varken sa langa eller sa branta som de faktiskt var. De sog kraften ur mig och da halften av dem var passerade sa borjade regnet att vraka ned. Da jag fortfarande var ratt manga meter over havet sa var det kyligt, och da jag blev dygnsur sa blev det rejalt kallt.
Tank om det anda kunde vara sa har harligt for gamnan pa min cykelsemester...
Maten jag tankte att laga fick vanta, energin kom istallet fran notter, russin och snickers. Strackan langs med sjon var vacker, men den allt samre asfalten och regnets kyla gjorde den dryg, speciellt i backarna. Uppforsbackarna var sega av uppenbara skal, nedforsbackarna var inte njutningsfulla pa grund av kylan och groparna som jag standigt lyckades pricka...Till sist kom jag fram till den damm som var sjons slut och dar borjade askan att mullra. Jag stannade och kopte en grillad majskolv for att fa varme och energi och cyklade sedan vidare nedat.
Flera tunnlar passerades och i en utav de langre var jag nara att vurpa. Lat som jag ar sa brydde jag mig inte om att ta fram min pannlampa utan chansade pa god asfalt (Varfor i helsike gor man den chansingen i Rumanien???) och korde i en hala djup som ett barnahuvud. Arg och kall sa kom jag snabbt pa fotter, eller sager man 'pa pedaler', igen och fortsatte nedat, de halvdomnade handerna konstant tryckande pa bromshandtagen och blicken standigt pendlande mellan vagens halor och de narmsta svangarna for att se hur mycket jag skulle kunde gena i dem utan att frontalkrocka.
Det, av en handfull, slott som anses vara Drakulas slott passerades men da det osregnade och askade sa struntade jag i att klattra upp i det. Dock kan jag saga att jag sett Drakulas slott i ett rejalt askovader med blixtar och en svart himmel.
Blixtarna lyste upp vagen da jag kom in i det forsta samhallet. Som vanligt visste jag inte vart jag skulle spendera natten och min plan hade, sedan morgonen, varit att spanna upp taltet nagonstans langs en flod jag sett ut pa min karta. Da regnvadret var i full gang och inte sag ut att bli battre sa lade jag min plan i fickan och tog in pa ett gasthus. Visserligen en liten bit over budgeten, men valbehovligt efter dagens provning.
Pa kvallen snackade jag med ett gang Romaner och en spanjor och de bjod mig pa kvallsmat; Grillad kyckling, Flaskkottlett och Fisk. Alltsammens skoljdes ned med hemmagjort vin som den tjocka och glada spanjoren hallde upp fran flera 2-literspet.
Jag somnade som ett barn runt 20.00 efter vad som var resans basta dag. Utan tvekan!
LAMNA EN KOMMENTAR OM NI LASER, ANNARS SKICKAR JAG ETT GANGA RUMANSKA HUNDAR EFTER ER!
Mer info om Transfăgărăşan finns har!
Tva sidor av Tatrasbergen - Del 2 av 2
Stigen ar det ni ser pa mitten av bilden, till hoger om den lilla bergpiken
Det var branta stup langs sidorna och efter att ha kommit upp pa forsta toppen sa var jag ganska sa rejalt svettig, och av utsikten langs med bergskammen skvallrade om an brantare passager. Stigen, som man bara bitvis kunde se, slingrade sig upp och ned likt en EKG-kurva och efter att ha vilat lite langst upp pa den forsta toppen sa fortsatte jag stigen ned.
Nu var det inte klangande som gallde utan aven en hel del klattrande, for att forenkla detta hade tjocka metallkedjor satts upp och genom att dra, slita och fira sig fram i hojdled sa tog jag mig fram langs leden. Flera ganger sa fick jag vandra lodratt uppat med kedjan mellan benen, ungefar som nar man firar sig ned med hjalp av klatterrep. Dessa branta passager upp och ned mellan de forsta 3 topparna varvades med mer raka passager dar man pa ena sidan hade bergvaggen och pa den andra sidan stup eller slanter rakt ned. Och utsikten forstas, nu skymtade annu en smaragdgron sjo i fjarran och annu fler snotackta toppar som jag raknade ut borde tillhora Slovakien.
Pa vag upp mot annu en topp...
Efter ett tag hade jag kommit nagon kilomter langs med vagen och man borjade nu mota en del andra vandrare. Alla halsade trevligt och jag stannade och pratade med ett par stycken, forutom ett skottskt par sa var samtliga Polacker. Undrar varfor inte fler utlanska turister hittar till detta vackra omrade!?
Tur att man inte holl tungan fel i mun...
Mellan ett par toppar sa fick man vandra och klanga upp for en ravin dar smaltvatten och annan fukt i den standigt beskuggade skrevan gjorde underlaget barde halt men framforallt kallt, skont som omvaxling fran den stekande solen.
Lutningen var ratt rejal...
Val uppe pa dagens hogsta punkt pa over 2100m sa var utsikten enorm, bytte nagra ord med en Polska som med knagglig engelska forklarade namnet pa de olika topparna samt olika byar runt omkring. Utsikten var enormt och da man tittade pa den redan vandrade strackan sa kandes det nastan overkligt att man vandrat dar: Mitt i utsikten ut over de Polska slatterna sa stack bergspikarna upp, vissa spetsiga och vissa mer avrundade, pa dessa pikar sag man nagon enstaka vandrade likt en myra i det enormsa bergmassivet. Mellan dessa toppar lag de spretiga omraderna som man da och da sag huvudet pa en vandrare sticka fram over nagot kron.
En av flera pikar for dagen... Kortet taget fran, just det, en pik!
Lite senare pa vag upp mot den sista toppen sa hande det jag lange misstankt var pa vag. Skon sprack. den stenharda innesulan pa cykelskon lossnade fran gummigreppet som ligger runt den vilket ledde till en hel del slitade, sittandes med bara en sko pa en sten mitt i terrangen. Fixade till slut till den nagorlunda, aven fast greppet nu var betydligt samre, och fortsatte pa vagen som nu borjade luta ned mot dalen.
Toppen dar uppe var den sista for dagen...
Nedvagen var enkel och gick mest i sicksack en blanding av gras, grus och sma grastuvor och efter en halvtimme sa var jag nere vid sjoarna i dalen och den andra sidan av berget. Med den andra sidan menar jag folket. Fran att halva dagen ha vandrat ensam med ett fatal moten sa var det nu strommar av folk som vandrade langs med den bredare stigen. Det gar tydligen nagon linbana upp pa berget bara nan kilomtere darifran, platt vag, och detta ar tydligen lockande for Polska Sondagspromenister...
Nu var det feta gubbar med magvaska och irriterande ungar som skrek for att inte tala om langsamma damer som gar mitt i vagen som gallde istallet for den tystand jag upplevt bara timmarna tidigare.
Nar jag foljt strommen ett tag sa kom jag fram till det jag trodde skulle vara en risig bergsstuga, sa var inte fallet. Det var en restaurang med massa folk, en altan och flera ratter att valja mellan. Aven om denna restaurang inte passade in i min bild av hur en riktig bergstur ska vara sa var den uppskattad da jag bara hade en apelsin kvar som proviant och hemvagen var pa minst 13km. Jag bestallde nagon polsk traditionell ratt som betod av kol, korv och rotfrukter och detta skoljdes ned med en stor iskall pilsner medans jag tittade upp mot topparna och lyckades hitta den skylt som jag borjade kammvandringen vid.
Den lagsta delen av kammen, ungefar i mitten, var startpunkten. Sedan gick jag at vanster sett fran din dator...
Da olskummet torkats bort fran tonarsstubbsmustagen sa borjade jag att vandra nedat. Stigen gick forst langs grasslatter som gick upp mot bergen runtom dalen for att sedan motas av stenslanter, efter dessa slanter sa var det en vacker skog som jag traskade genom. Skon borjade nu bli bra mycket samre och jag fick stanna en gang i kvarten for att pilla tillbakas sjalva hardsulan, ett kladdigt gora da stigen jag, och alla andra turister, foljde aven extraknackter som back da och da. Nar jag satt dar och slet i skon sa var det manga vandrare som tittade och smaskrattade, naval, man far val bjuda pa sig sjalv och jag var ju pa vag hemmat...
Skogsstigen foljde en back sa gott som hela vagen ned till den enorma parkering dar alla turistbussar, hastkarror och personbilar star och vantar och dar det dessutom fanns ett par butiker som salde allskons krimskrams, dock inget i matvag varfor min kvallsmat fick besta av chips och kaffe. Fran parkeringen sa var det ytterliggare 8km hem till mitt vindsrum och efter att ha vandrat langs den hart trafikerade smavagen i ca 2 km sa lossnade slulan helt och hallet. Jag tappade den alltsa. Liggandes bakom mig. Jag visste att vagen framfor mig visserligen hade en fin utsikt, men lite matt pa just fina utsikter och med vetskapen om att jag skulle cykla samma stracka dagen efter sa var det tummen upp som gallde. Det tog mindre an tio miunter innan en ung kille i en sportbil stannade for min liftartumme och trots att han inte kunde ett ord engelska sa lyckades jag komma anda fram till dorren.
Uppe pa rummet sa intogs chipsen medans skorna fick sig en reparation a la Mcguyver och efter det sa somnade jag gott efter en hard, men underbart bra dag.
Resans basta dag ditills!
Plastsnore och staltrad. Vackert och praktiskt...
Skriv hemskt garna en liten kommentar om du ar pa ratt humor!
Ett sjuhelvetes kalasväder - Dag 3 i Finland
En titt pa vaderleksrapporten lovade upehall med undantag för ett par skurar frammat kvallningen. Jag sa hejda och tackade Oskar och lämnade ett mulet Ekenäs. Helsinki var malet för dagen och 105km lag framför mig. Jag hade printat ut en vagbeskrivning som skulle ta mig langs mestadels smavagar för att slippa den motorvägsliknande väg 51.
Innan jag ens kommit ut ur samhället sa borjade det att duggregna och med tanke pa att det var vindstilla sa var det ganska skönt. Solbrännan fran gardagen fick vila upp sig och luften var lätt att andas. Jag cyklade längs en gammalkustväg utan att se en skymt av nagon kust, dock vacker skog och gamla gardar som lag längs med den slingriga vagen.
Nar ett par mil hade avverkats sa hade vinden okat och regnet gatt fran duggregn till ett mer traditionell regn (Visste ni att en Borasare har över 5000 ord för regn?). Jag tog skydd under ett par träd vid ett ställ för brevlador och kokade upp lite blabarssoppa. Efter ett tag kom lantbrevbararen och istället för att bli arg för att jag stoppade hans infart sa steg han ur bilen och borjade snacka. Det slutade med att han önskade mig lycka till och gav mig nagon form utav kristen broshyr som jag använde som servett efter att han kört sin kos.
Jag vet inte om det var pga hädelsen med den kristna broshyren, men efter bara nagon minut sa borjade det att regna desto mer. Nu kände man vattnet genom cykelblöjan och jag började fundera pa om man kanske borde ha packat ned ett par regnbrallor.
Efter ett pra kilometer sa borjade det kannas skumt fran min hogerben, det var som att nagot var skev pa cyklen men jag kunde inte hitta felet utan forsokte ignorera det. Ett par kilometer senare var det ingen tvekan om vad som hänt, hela högra pedalen var otrligt skev. Den var säkert 3cm lägra ut mot vägen än inne vid vevarmen och nästan utskruvad sa hangde den i de sista gangorna. Jag hittade ett par relativt täta granar och grävde med smutsiga händer bland mina klädpasar. Verkygsladan lag sa passligt i botten, var annars!?
Efter att ha torkat bort lera och olja sa konstaterade jag snabbt att trampan pa nagot sätt hamnat snett och gängat ur sparen i vevarmen, frag mig inte hur. Vevarmen sag mer ut att vara lampad för en kil än för en skruv. Jag torkade sa noggrant jag kunde bort metallflisen och till slut sa fick jag in traman i rätt spar. Trots att den nu sitter som berget sa misstänker jag att den bara halls fast av de innertsa gängorna. Det ska bli spannande att se när den lossnar helt. När alltsa, inte om.
Efter 30minuters meckande sa var jag pa banan igen och svangde ganska sa snart ut pa vag 51, dar lag jag i ett par mil och trampade i dne breda vägrenen. Vinden var stark och kall och regnet piskade inte bara fran himlen utan även fran de manga langtradare som konstant passerade mig utan pardon.
Val framme vid en korsning följde jag vägbeskrivningen jag printat ut och kom in pa diverse smavagar. Beskrivningen foljdes maniskt och efter ett tag kom jag ut pa 51an igen lite närmre Helsinki. Trodde jag. Efter bara nagra hundra meter sa sag allting valdigt bekant ut, och da jag sag en skylt med "Helsinki 41km" sü besvarades mina aningar. Jag hade cyklat i en cirkel och inte bara köt 10km i onodan, jag hade hamnat bakom stället jag svängde av pa och hade nu ett par kilometer längre bort fran malet an vad jagvar da jag svangde av.
Jag bestämde mig i all hopplöshet att bita ihop och cykla de sista 41kilometrana längs med den hart trafikerade vagen och lata smavagarna vara där de var. Jag stannade och tröstat nagon finska japp-kopia och sedan satte jag fart. Regnet gick nu fran vanligtregn och till ösregn och under nagra perioder ger jag mig fan pa att det vara hagelblandad nederböd. Lastbilarna blev fler och fler och regnet piskades upp pa mig och rann ned pa alla möjliga och omöjliga ställen.
Vagen var otroligt enformig och jag sag inte mycket av utsikten da jag höll mig fokoserad pa vagen, dock sa gavs det en viss man av varation da ett vagarbete passerades. Givetvis var vagrenen da borttagen sa att jag fick leda cykeln pa den dryga metern som fanns mellan cementsuggorna och de förbippaserande och skvättande bilarna.
Nar jag till slut sag att det bara var 15km kvar till Huvudstaden sa kandes det lite battre. Denna känsla tog snabbt ifran mig da jag upptäckte att väg 51 blev till en cykelfri motorvägde sista milen. Givetvis fanns det ingen skylt om hur man skulle köra om man nu har en cykel, traktor,moped eller dylikt. Jag cyklade runt ett slag och frügade de fa invanare som trotsade vadret till fots men ingen visste. Chansade till slut pa en vag som kändes rätt...
Efter att ha botat mitt akuta energibehov med lite russin och kex i en gangtunnel i nagon forort sa hittade jag en man att fraga, han forlarade hjälpligt de närmsta kilometrarna och sa fortsatte vagen; en kilomteres cykling, 3 vagfragningar och sa vidare. Fraga mig inte varför jag inte hade med mig en karta, jag hade bara antagit att det skulle vara "raka sparet", otroligt korkat sa har i eftehand!
Ända fran utklanten av helsniki till centrala delen sa finns det nya och fina cykelbanor, det finns även en hel del skyltar som visar var banorna gar. Dock sa har ingen tankt pa att ha en skylt som visar "Centrum". Det är även sa att en cykelbana man följer längs med en stor väg bara kan ta slut i intet. Mycket märkligt att inte göra det ordentligt när man väl ska lägga ned sa mycket stalar pa en sak. Jaja, Finlänsk komunpolitik är inte min grej...
Innan själva centrumet sa passerade jag tva stora broar som gick över en havsvik, här var vinden sapass hard att jag fick trampa hartni nedforsbacken for att ens komma frammat. Vinden greppade tag i cyklen och vaskorna fungerade som ett segel. Val over broarna var jag inne bland de hoga husen och efter att ha fragat ett antal ganger sa var jag vid Helsninkis svar pa Avenyn, Mannerheimsvägen. Upptäckte nagonstans längs denna sträcka att min bakbroms hade spänt ur sig och da jag inte orkade fixa detta sa raknade jag med att Helsinki hade ett platt center...
Jag tog upp mobilen da jag parkerat cyklen under stadsteaterns tak och läste vägbeskrivningen jag fatt per sms fran min Roskildevän Laura. Sag att jag skulle cykla hela gatan upp och längs översvämmade trottoarer körde jag slalon mellan uppklädda storstadsbor och tomma uteserveringar, hela tiden med bara en halvdan frambroms att förlita mig pa.
Till slut hittade jag rätt och kunde ställa ned cyklen, ta en dusch och sedan börja fira min 25-ardag pa riktigt. Jag hade efter dagen 121km ingen ork till att laga mat och da klockan var mycket sa fick det bli en improviserad maltid bestaende av micropizza, wiernerbröd, bananer,popcorn och jordnötter. Givetvis sköljdes allting ned med Koskenkorva ur finska shotsglas (Läs drickglas) och Kahruu (Stavning).
Efter en marsch i regnet och nagon öl tillsammans med Lauras trevliga vänner sa somnade jag oerhört gott iklädd jeans ovanpa överkastet... Eisa peitä!
Innan jag ens kommit ut ur samhället sa borjade det att duggregna och med tanke pa att det var vindstilla sa var det ganska skönt. Solbrännan fran gardagen fick vila upp sig och luften var lätt att andas. Jag cyklade längs en gammalkustväg utan att se en skymt av nagon kust, dock vacker skog och gamla gardar som lag längs med den slingriga vagen.
Nar ett par mil hade avverkats sa hade vinden okat och regnet gatt fran duggregn till ett mer traditionell regn (Visste ni att en Borasare har över 5000 ord för regn?). Jag tog skydd under ett par träd vid ett ställ för brevlador och kokade upp lite blabarssoppa. Efter ett tag kom lantbrevbararen och istället för att bli arg för att jag stoppade hans infart sa steg han ur bilen och borjade snacka. Det slutade med att han önskade mig lycka till och gav mig nagon form utav kristen broshyr som jag använde som servett efter att han kört sin kos.
Födelsedagsfrukost...
Jag vet inte om det var pga hädelsen med den kristna broshyren, men efter bara nagon minut sa borjade det att regna desto mer. Nu kände man vattnet genom cykelblöjan och jag började fundera pa om man kanske borde ha packat ned ett par regnbrallor.
Efter ett pra kilometer sa borjade det kannas skumt fran min hogerben, det var som att nagot var skev pa cyklen men jag kunde inte hitta felet utan forsokte ignorera det. Ett par kilometer senare var det ingen tvekan om vad som hänt, hela högra pedalen var otrligt skev. Den var säkert 3cm lägra ut mot vägen än inne vid vevarmen och nästan utskruvad sa hangde den i de sista gangorna. Jag hittade ett par relativt täta granar och grävde med smutsiga händer bland mina klädpasar. Verkygsladan lag sa passligt i botten, var annars!?
Efter att ha torkat bort lera och olja sa konstaterade jag snabbt att trampan pa nagot sätt hamnat snett och gängat ur sparen i vevarmen, frag mig inte hur. Vevarmen sag mer ut att vara lampad för en kil än för en skruv. Jag torkade sa noggrant jag kunde bort metallflisen och till slut sa fick jag in traman i rätt spar. Trots att den nu sitter som berget sa misstänker jag att den bara halls fast av de innertsa gängorna. Det ska bli spannande att se när den lossnar helt. När alltsa, inte om.
Efter 30minuters meckande sa var jag pa banan igen och svangde ganska sa snart ut pa vag 51, dar lag jag i ett par mil och trampade i dne breda vägrenen. Vinden var stark och kall och regnet piskade inte bara fran himlen utan även fran de manga langtradare som konstant passerade mig utan pardon.
"Ja man hoppas pa nad, genom motorernas vral,tycks man sig höra ett hjärta som slar,
men det är bara basboosten dem slagit pa, man far blinkande blundade sta"
-Stefan Sundström.
-Stefan Sundström.
Val framme vid en korsning följde jag vägbeskrivningen jag printat ut och kom in pa diverse smavagar. Beskrivningen foljdes maniskt och efter ett tag kom jag ut pa 51an igen lite närmre Helsinki. Trodde jag. Efter bara nagra hundra meter sa sag allting valdigt bekant ut, och da jag sag en skylt med "Helsinki 41km" sü besvarades mina aningar. Jag hade cyklat i en cirkel och inte bara köt 10km i onodan, jag hade hamnat bakom stället jag svängde av pa och hade nu ett par kilometer längre bort fran malet an vad jagvar da jag svangde av.
Jag bestämde mig i all hopplöshet att bita ihop och cykla de sista 41kilometrana längs med den hart trafikerade vagen och lata smavagarna vara där de var. Jag stannade och tröstat nagon finska japp-kopia och sedan satte jag fart. Regnet gick nu fran vanligtregn och till ösregn och under nagra perioder ger jag mig fan pa att det vara hagelblandad nederböd. Lastbilarna blev fler och fler och regnet piskades upp pa mig och rann ned pa alla möjliga och omöjliga ställen.
Vagen var otroligt enformig och jag sag inte mycket av utsikten da jag höll mig fokoserad pa vagen, dock sa gavs det en viss man av varation da ett vagarbete passerades. Givetvis var vagrenen da borttagen sa att jag fick leda cykeln pa den dryga metern som fanns mellan cementsuggorna och de förbippaserande och skvättande bilarna.
Nar jag till slut sag att det bara var 15km kvar till Huvudstaden sa kandes det lite battre. Denna känsla tog snabbt ifran mig da jag upptäckte att väg 51 blev till en cykelfri motorvägde sista milen. Givetvis fanns det ingen skylt om hur man skulle köra om man nu har en cykel, traktor,moped eller dylikt. Jag cyklade runt ett slag och frügade de fa invanare som trotsade vadret till fots men ingen visste. Chansade till slut pa en vag som kändes rätt...
Efter att ha botat mitt akuta energibehov med lite russin och kex i en gangtunnel i nagon forort sa hittade jag en man att fraga, han forlarade hjälpligt de närmsta kilometrarna och sa fortsatte vagen; en kilomteres cykling, 3 vagfragningar och sa vidare. Fraga mig inte varför jag inte hade med mig en karta, jag hade bara antagit att det skulle vara "raka sparet", otroligt korkat sa har i eftehand!
Ända fran utklanten av helsniki till centrala delen sa finns det nya och fina cykelbanor, det finns även en hel del skyltar som visar var banorna gar. Dock sa har ingen tankt pa att ha en skylt som visar "Centrum". Det är även sa att en cykelbana man följer längs med en stor väg bara kan ta slut i intet. Mycket märkligt att inte göra det ordentligt när man väl ska lägga ned sa mycket stalar pa en sak. Jaja, Finlänsk komunpolitik är inte min grej...
Innan själva centrumet sa passerade jag tva stora broar som gick över en havsvik, här var vinden sapass hard att jag fick trampa hartni nedforsbacken for att ens komma frammat. Vinden greppade tag i cyklen och vaskorna fungerade som ett segel. Val over broarna var jag inne bland de hoga husen och efter att ha fragat ett antal ganger sa var jag vid Helsninkis svar pa Avenyn, Mannerheimsvägen. Upptäckte nagonstans längs denna sträcka att min bakbroms hade spänt ur sig och da jag inte orkade fixa detta sa raknade jag med att Helsinki hade ett platt center...
Jag tog upp mobilen da jag parkerat cyklen under stadsteaterns tak och läste vägbeskrivningen jag fatt per sms fran min Roskildevän Laura. Sag att jag skulle cykla hela gatan upp och längs översvämmade trottoarer körde jag slalon mellan uppklädda storstadsbor och tomma uteserveringar, hela tiden med bara en halvdan frambroms att förlita mig pa.
Finska shotsglas...
Till slut hittade jag rätt och kunde ställa ned cyklen, ta en dusch och sedan börja fira min 25-ardag pa riktigt. Jag hade efter dagen 121km ingen ork till att laga mat och da klockan var mycket sa fick det bli en improviserad maltid bestaende av micropizza, wiernerbröd, bananer,popcorn och jordnötter. Givetvis sköljdes allting ned med Koskenkorva ur finska shotsglas (Läs drickglas) och Kahruu (Stavning).
Efter en marsch i regnet och nagon öl tillsammans med Lauras trevliga vänner sa somnade jag oerhört gott iklädd jeans ovanpa överkastet... Eisa peitä!
Sand i kalsipperna -Perkele!
Har ni läst sa här langt sa kommentera, annars ska ni fa med Koskenkorva-MC att göra!Pre-Bloggens avslut...
Ett stort tack till långfärdscyklisten Daniel som är en jävel på mycket; Snygga foton, Skriva texter samt HTML vilket denna gång räddade detta inlägget. Kika på hans blogg!
Detta blir antagligen det sista inlägget innan trampdagen den 6/6. Datumen för de icke-självgående transporterna är spikade och är som följer:6/6 - Cykling Borås - Göteborg
7/6 - Tåg till den Kungliga Huvudstaden
8/6 - Nattfärja till Turku/åbo
9/6 - Kika lite lätt i Åbo, sedan trampa mot Helsingfors
10/6 -Cykla och sova någonstans längs vägen 11/6 - Förhoppningsvis nå Helsinki och där fira min 25-årsdag.
Varför cykla milen till Sandareds garage, Det är ju tråkigt ;)
Alla tillbehör till ekipaget är inhandlade, minus en styrväska och en vattenflaskhållare. Väskorna är provcyklade en kortare sträcka och ska till helgen cyklas någon mil fullastade. En billig cykeldator är inhandlad på gubbdagiset kallat Claes Ohlsson. Nya däck och slangar med bilventil (istället för racer-ventil som fanns där innan). Däcken är av slicksmodell med några mindre spår i för att hantera grusvägar med finess.
Nya Däck
Samtidigt som däcken fixades på så byttes däckkopplingarna bort från snabbkoppling (Som du säkert har på din mountainbike) till koppling med insexbult för att hindra snabba stölder. Ett stöd för cykeln är påsatt, nu ska jag bara hitta något slags stöd för mig själv. Stort tack till Petter "PK" Karlsson för meckhjälp och garageplats.
Förste-montör PK
En Europaatlas i skala 900 000 har inhandlats och alla länders sidor som jag utan tvekan inte kommer att trampa till har rivits ut. Fördel - Smidighet. Nackdel - Pappersbös i shaggymattan. Räknar med att köpa bättre kartor då jag väl trampat in i respektive land. Kartan nu duger som översikt...
Min käre farbror Bertil "DG" Malmberg har sponsrat mig med en regnjacka och några andra klädesplagg. Bättre farbror blir svårt att hitta!
Rijad har sponsrat med 3 dygnsransoner med millitärens torrmat. Otroligt bussigt. Kolla gärna in hans blogg, Ska vara nån så kallad humor ;)
Nu återstår lite småsaker, som att lära sig bensinköket bättre och att köpa anteckningsböcker och dylikt trams. Jag har en stor tentamen om allt från bajskonsistenser till Sjuksköterskans pedagogik den 4e, efter det blir det klassfest, en dags förberedelser och sedan blir det till att jobba på babianarslet. På riktigt. Snart.
Min käre farbror Bertil "DG" Malmberg har sponsrat mig med en regnjacka och några andra klädesplagg. Bättre farbror blir svårt att hitta!
Rijad har sponsrat med 3 dygnsransoner med millitärens torrmat. Otroligt bussigt. Kolla gärna in hans blogg, Ska vara nån så kallad humor ;)
Nu återstår lite småsaker, som att lära sig bensinköket bättre och att köpa anteckningsböcker och dylikt trams. Jag har en stor tentamen om allt från bajskonsistenser till Sjuksköterskans pedagogik den 4e, efter det blir det klassfest, en dags förberedelser och sedan blir det till att jobba på babianarslet. På riktigt. Snart.
En drös med länder jag inte ska till, så länge kompassen fungerar...
Nästa gång ni hör från mig, via denna så kallade blogg, så är jag förhoppningsvis på väg mot Finland. Dragspel, Knivslagsmål och barska fruntimmer. Spännande!
Biljetter bokas, Boende arrangeras. Punkt.
Nu börjar det närma sig, både i dagar och förberedelser. Jag har aldrig lagt ned så här mycket tid på förberedelser inför någon annan resa, och då är jag inte på långa vägar klar ännu...
Jag har köpt en utav två biljetter som krävs, jag skall ta båten till Turku (Åbo på Svenska, finns det något löjligare än översatta ortsnamn?). Från Turku ska jag cykla till Helsinki (Ja, Helsingfors på Svenska...) med en övernattning på vägen. Förhoppningsvis så rullar jag in i Finlands Huvudstad på eftermiddagen av min 25-årsdag, eller så får den firas med en fetingpunka i nåt surträskt längs vägen...
På tal om övernattningar så har det gått över förväntan, och då har jag inte ens behövt trampa ett enda tramp. I Stockholm ska jag bo hos en fin vän som jag förövrigt träffade i Uganda. I Turku ska jag bo hos 4 rediga finska karlar från Couchsurfing, Längs vägen till Helsinki blir det antagligen till att fri-tälta och väl framme i huvudstaden så ska jag sova hos en bekant från Roskilde festival 2009. Tallinn-boendet är fixat, även det via Couchsurfing.
I Tallinn så har jag även fått nys om en schysst punkfestival, med Estniska band, som jag måste kolla in. Jag menar; Vem kan motstå band som "Psychoterror", "ÖÖKÜLM" eller "Varuväljapääs". Här ska Myspaces komma till sin rätt! Reccensioner kommer, dock ej med tyngden på texterna...
På materialfronten har det hänt en hel del...
Numera sitter Mrs. Surly fram på cykeln, medans Herr Logo får utsikt över mina skinkor i trikå. Pakethållarna alltså.
Väskorna har anlänt och sitter nu fint på sidorna av hållarna. Mindre väskor fram, större bak.
Jag har fått en sponsor som kommer att sponsra mig med riktigt snygga och trendriktiga design-T-shirts. Mer om detta i nästa inlägg...
Medicinlådan är packad och diverse hästpiller från Afrika åker med, bredvid kompresser och tandtråd.
Massa smågrejer är inköpta; Muttrar, Cykeldator, Vattenflaska mm.
En hel del småsaker har tillverkats, T.ex. små fiffiga trattar till bensinköket och en förminskning av liggunderlaget för att göra ekipaget mindre brett.
Än så är det dock en hel del kvar, saker som ni inte orkar läsa om och som jag inte orkar skriva om...
Hej så länge, som man brukar säga...
Jag har köpt en utav två biljetter som krävs, jag skall ta båten till Turku (Åbo på Svenska, finns det något löjligare än översatta ortsnamn?). Från Turku ska jag cykla till Helsinki (Ja, Helsingfors på Svenska...) med en övernattning på vägen. Förhoppningsvis så rullar jag in i Finlands Huvudstad på eftermiddagen av min 25-årsdag, eller så får den firas med en fetingpunka i nåt surträskt längs vägen...
På tal om övernattningar så har det gått över förväntan, och då har jag inte ens behövt trampa ett enda tramp. I Stockholm ska jag bo hos en fin vän som jag förövrigt träffade i Uganda. I Turku ska jag bo hos 4 rediga finska karlar från Couchsurfing, Längs vägen till Helsinki blir det antagligen till att fri-tälta och väl framme i huvudstaden så ska jag sova hos en bekant från Roskilde festival 2009. Tallinn-boendet är fixat, även det via Couchsurfing.
I Tallinn så har jag även fått nys om en schysst punkfestival, med Estniska band, som jag måste kolla in. Jag menar; Vem kan motstå band som "Psychoterror", "ÖÖKÜLM" eller "Varuväljapääs". Här ska Myspaces komma till sin rätt! Reccensioner kommer, dock ej med tyngden på texterna...
På materialfronten har det hänt en hel del...
Numera sitter Mrs. Surly fram på cykeln, medans Herr Logo får utsikt över mina skinkor i trikå. Pakethållarna alltså.
Väskorna har anlänt och sitter nu fint på sidorna av hållarna. Mindre väskor fram, större bak.
Jag har fått en sponsor som kommer att sponsra mig med riktigt snygga och trendriktiga design-T-shirts. Mer om detta i nästa inlägg...
Medicinlådan är packad och diverse hästpiller från Afrika åker med, bredvid kompresser och tandtråd.
Massa smågrejer är inköpta; Muttrar, Cykeldator, Vattenflaska mm.
En hel del småsaker har tillverkats, T.ex. små fiffiga trattar till bensinköket och en förminskning av liggunderlaget för att göra ekipaget mindre brett.
Än så är det dock en hel del kvar, saker som ni inte orkar läsa om och som jag inte orkar skriva om...
Hej så länge, som man brukar säga...
Nördfasen
Nu börjar man att komma in i nördfasen. Allt ska läsas, kluras på och inte minst pratas om. Eller tjatas om beroende på vem du frågar.
Badrummet i ettan har blivigt ett reselitteratursbibliotek vid namn "Tryckeriet". Min hall dubblerar som verstad, balkongen som garage.
Nyss kom jag in ifrån uteplatsen där jag provkokade vatten på mitt nya bensinkök. Det brann likt en syndare i skärselden.
Igår skruvade jag på min bakpakethållare, Mr. Logo, och imorgon ska jag sätta på Mrs. Surly framifrån. Jag har laddad upp med ett gäng riktigt fräna svordommar inför monteringen...
Huvudet är fullt av Baltvägar, Däckdimensioner och Kartskalor. Ständigt byts gamla ideér mot nya;
Vilken väg bör man cykla för att se Bisonoxar i Polen?
Ska man ha med sig en tratt för bensinen till köket ned i flaskan?
Ska man lära sig bugga innan färjeturen?
Bör man ha försäkring?
Ska man cykla med hjälm?
Pulverkaffe eller kaffekanna?
Kan man lyckas korsa någon festival?
Ska man fixa vissa valutor i förhand?
Varje svar innebär två nya frågor.
Har under denna helgen funderat på att börja resan i Turku (Åbo) för att sedan cykla till Helsinki och därifrån ta båten till Tallinn. Det blir tärningen som får avgöra detta då jag om någon dag skall införskaffa min biljett.Vilken väg bör man cykla för att se Bisonoxar i Polen?
Ska man ha med sig en tratt för bensinen till köket ned i flaskan?
Ska man lära sig bugga innan färjeturen?
Bör man ha försäkring?
Ska man cykla med hjälm?
Pulverkaffe eller kaffekanna?
Kan man lyckas korsa någon festival?
Ska man fixa vissa valutor i förhand?
Varje svar innebär två nya frågor.
Badrummet i ettan har blivigt ett reselitteratursbibliotek vid namn "Tryckeriet". Min hall dubblerar som verstad, balkongen som garage.
Nyss kom jag in ifrån uteplatsen där jag provkokade vatten på mitt nya bensinkök. Det brann likt en syndare i skärselden.
Igår skruvade jag på min bakpakethållare, Mr. Logo, och imorgon ska jag sätta på Mrs. Surly framifrån. Jag har laddad upp med ett gäng riktigt fräna svordommar inför monteringen...
Kort reseplan från en kort grabb
Resedagboken.se är bortglömd för tillfället, nu gäller denna "dagboken". De så kallade mailprenumerationerna från resedagboken.se kommer inte att fortsätta, är du nyfiken så får du kolla in här på egen hand. Länkningar från ansiktsboken (Fäjsbåck) kommer eventuell förekomma.
Idén är att trampa sig, med hjälp av min gamla stålmountainbike, till Svarta havet. Vid vilket kust är oklart, till vilket land är det lika oklart och kanske kommer jag inte ens dit. Tanken är att vara borta nästan lika länge som den fruktansvärt dåliga Gyllene Tider-låten antyder; Juni, Juli, Augusti
Målet är det minst viktiga, vägen dit desto viktigare.
Tåg och färja kommer att ta mig till Tallinn varifrån resan går söderut, genom Baltikum, Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. I Transylvanien sker beslutet, eller kanske lottdragingen, om vart resan skall fortgå. När jag är vid den platsen som är så långt bort som mitt sommarlov och mina så kallade benmuskler tillåter så tar jag flyget hem.
Rutten som lockar mest är Transylvanien - Odessa (Ukraina) via Moldavien och sedan färga till Georgien för lite cykling i Kaukasus. Denna rutt är dock väl optimistisk rent tidsmässigt och mer utav en dröm som hägrar.
Budgeten är låg, minst sagt, och jag kommer att borsta av mitt tält och mina gamla resekontakter samt använda Couchsurfing till stor del. Vandrarhem i värsta fall. Maten kommer mestadels att kokas på mitt bensinkök.
Resan är ingen sportgrej "A´ la Göran Kropp" utan ett sätt att få stora upplevelser för en liten peng. Mitt sponsoravtal är ett gratis liggunderlag från en god vän i en plastfabrik. Mina pengar kommer från sidojobb till studierna den här vintern och våren. Min utrustningen jag har är köpt för 9 år sedan, då jag cyklade mycket mountainbike, några få delar har köpts till för att göra cykeln mer lämplig för långvägscykling. Mer om detta trista ämne i ett annat inlägg...
Då hela trippen är osportslig så är det inte omöjligt att vissa sträckor sker med annat transportmedel än just cykel, den största biten skall cyklas, men om sjukdom eller mekaniska problem uppkommer så blir det bil, buss, åsna etc. Om det exploderar ur berget på Island så kan det hända att jag åker tåg och cykeln åker DHL hem istället för flyg. Jag kommer inte att träna någonting innan resan, bortsett från en lite längre tur för att testa utrustningen.
Det mesta är oklart och så kommer det förbli tills jag åter kan njuta av det goda Boråsvattnet igen.
Bloggen kommer att uppdateras sporadiskt och kommer vara kortare än mina Afrikadagböcker, oroa er inte!
Idén är att trampa sig, med hjälp av min gamla stålmountainbike, till Svarta havet. Vid vilket kust är oklart, till vilket land är det lika oklart och kanske kommer jag inte ens dit. Tanken är att vara borta nästan lika länge som den fruktansvärt dåliga Gyllene Tider-låten antyder; Juni, Juli, Augusti
Målet är det minst viktiga, vägen dit desto viktigare.
Tåg och färja kommer att ta mig till Tallinn varifrån resan går söderut, genom Baltikum, Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. I Transylvanien sker beslutet, eller kanske lottdragingen, om vart resan skall fortgå. När jag är vid den platsen som är så långt bort som mitt sommarlov och mina så kallade benmuskler tillåter så tar jag flyget hem.
Rutten som lockar mest är Transylvanien - Odessa (Ukraina) via Moldavien och sedan färga till Georgien för lite cykling i Kaukasus. Denna rutt är dock väl optimistisk rent tidsmässigt och mer utav en dröm som hägrar.
Budgeten är låg, minst sagt, och jag kommer att borsta av mitt tält och mina gamla resekontakter samt använda Couchsurfing till stor del. Vandrarhem i värsta fall. Maten kommer mestadels att kokas på mitt bensinkök.
Resan är ingen sportgrej "A´ la Göran Kropp" utan ett sätt att få stora upplevelser för en liten peng. Mitt sponsoravtal är ett gratis liggunderlag från en god vän i en plastfabrik. Mina pengar kommer från sidojobb till studierna den här vintern och våren. Min utrustningen jag har är köpt för 9 år sedan, då jag cyklade mycket mountainbike, några få delar har köpts till för att göra cykeln mer lämplig för långvägscykling. Mer om detta trista ämne i ett annat inlägg...
Då hela trippen är osportslig så är det inte omöjligt att vissa sträckor sker med annat transportmedel än just cykel, den största biten skall cyklas, men om sjukdom eller mekaniska problem uppkommer så blir det bil, buss, åsna etc. Om det exploderar ur berget på Island så kan det hända att jag åker tåg och cykeln åker DHL hem istället för flyg. Jag kommer inte att träna någonting innan resan, bortsett från en lite längre tur för att testa utrustningen.
Det mesta är oklart och så kommer det förbli tills jag åter kan njuta av det goda Boråsvattnet igen.
Bloggen kommer att uppdateras sporadiskt och kommer vara kortare än mina Afrikadagböcker, oroa er inte!
