blondinulrik

Total distans: 1597 km
Ungefarlig medelhastighet: 21km/h (Varierar valdigt)
Langsta dagsdistans: 213 km (fran en skog ca 120km sydvast om Vilnius och till Bialystok i Polen)
Hogsta hastighet: 56km/h (De slingriga asfaltsvagarna runt Sigulda upprullad, inte trampad)
Lander genomcyklade: Finland (Turku-Helsinki endast), Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Dagar totalt: 24
Antal Cykeldagar: 14 (dagar med mindre an 20km raknas ej)
Russinmangd: 1300g
Nya beroenden: Choklad, Glass.
Antal hundjakter: 5st.
Udda boenden: I en nedlagd fabrik i Vilnius, Under ett sorts tak for en marknad i Litauen.
Natter jag betalat for boende: 1.
Natter jag campat/sovit utomus: 2

Harom dagen passerade jag 1000km-strecket, inte for att avstanden betyder sa mycket, men det kandes anda riktigt bra da jag pa den guppiga vagen sag hur cykeldatorn gick fran tre- till fyrsiffrigt. Hade tankt att skriva nagon sorts sammanfattning, men att cykla 60km for att komma till en nationalpark vid den vitrysska gransen lockar mer. Ska ta en heldag i Krakow till att plita ned nagot bra.

Hur som helst; Att jag inte skriver har betyder att jag har det bra.

At nagon sugen pa att dricka ol i Krakow eller vandra i Tatrasbergen mellan Polen och Slovakien sa hor av Er, jag ar dar i den kommande helgen, men jag ar flexibel av mig. Det blir en budgetresa pa max en vecka och ingen speciell utrustning behovs mer an ett ar skona skor!

Kartan ar uppdaterad:

Denna historia tog ett tag att plita ned samt att ladda upp bilderna, sa kommentarar fran er som laser uppskattas oerhort mycket!

En 1.5 veckor gammal historia nedklottrad pa ett par servetter under en regnig dag pa ett caf'e i Riga...

"Some vitamins for the trip?", Ivars holl fram en nave jordgubbar och jag tackade for baren, frukosten och harbarget, gick ut ur den gamla villan i akta Sovjet-stil och borjade att trampa.

Malet for dagen var Gauja National Park, ett stort skogsomrade runt den slingrande Gaujafloden och det enda backiga omradet i Lettland. Resans forsta "maste" pa min lista. En storskalig karta for den storslagna naturen hade inhandlats for att lattare kunna folja diverse smavagar och stigar och darmed komma naturen narmre.

Da jag svangt av motorvagen och passerat parkgransen sa var det slingriga grusvagar som tog mig fram genom angslandskap som allt oftare avbrots av skogspartier och sma sankor dar vatten rann fram.
Da jag cyklat nagon mil sa uppenbarade sig floden; Bred, pamig och lugnt flytande forbi strandkanten dar jag stod ett par meter upp over vattenytan. Floden har runnit har sedan urminens tider och under manga ar gravt sig nedat i den kalkrika berggrunden och lamnat en stor spricka med vackert svarvade vaggar efter sig.

Lite senare langs vagen sa passerades floden for forsta gangen och da over en smal hangbro som gungade likt en farja i vinden, en lugn och langsam takt.
Under tiden som jag tuggade i mig en nave russin sa studerade jag kartan och bestamde mig for att cyla genom staden Csesvic som lag en kort omvag fran floden och sades ha en fint centrum med en hop gamla byggnader.

Val framme i staden sa slutade solen att lysa och de graa molnen borjade att hopa sig. Jag rullade fram over kullerstengatorna och stallde mig under taket till en stormarknad. Val inne i affaren sa inhandlade jag diverse matvaror for att ha det kommande dygnet, planen var namligen att jag skulle campa nagonstans i urskogen bredvid floden. Jag forsokte att vanta ut regnet i sakert en timme men bestmade mig till slut for att trampa ut i det blota.

Tros regnet sa var det inte speciellt kallt och vinden var obetydlig. Jag kunde darfor njuta av landskapet trots en ganska skumpig resvag och ett ganska sa sarjat arsle.

Jag forsokte att folja en mindre bilvag langs floden men jag sag inte nagot vatten alls utan enbart skog och sma stugor och till slut var jag framme vid nagot slags djurreservat. Hagnet hagrade inte sa mycket, jag vill se djur i det vilda och om inte annat sa har jag nara till Boras djurpark dar hemma. Jag skippade darfor reservatet och forsokte fa reda pa en bra rutt av en dam i hagnets reception. Hon pekade pa en mountainbike-rutt som var markerad pa en vaggkarta och sa "Yes, good bike" och pekade sedan pa mnin cykel. Jag hade nu tva altenativ, en rutt via smastigar langs med floden eller en vanlig bilvag en bit darifran. I vanliga fall hade jag garna cyklat in pa mountainbikestigen utan att tveka men med 5 vaskor och over 20kg last pa cykeln samt asfaltsdack sa blev valet nagot svarare...

Jag valde alternativ 2 till slut anda, lite overmodigt kan tyckas, men samtidigt sa kunde jag inte gora nagot annat da jag var sa nara. Jag kunde inte noja mig med att se floden fran en asfakterade bilbro nan gang ibland. Och jag var ju har for att se naturen, inte sant!?

Stigen var de forsta kilomterarna helt ok, lite halkiga rotter och spetsiga stenar men inget som inte gick att cykla over med lite teknik, dessutom skyddades jag fran regnet av de manga och stora tradkronorna som lag likte ett tak over stigen. Ytterligare ett par kilometer senare forsamrades vaglaget rejalt, sandstrandssand kom i langa partier och gjorde det omojligt att cykla och jag fick slita som ett djur da jag ledde mitt ekipag genom flodbaddens playa. Prova att cykla pa en sandstrand dar hemma, satt sedan 10 stora mjolkpaket pa cykeln och forsok igen. Thats more like it!

Partierna dar jag ledde cyklen lagvackert vid flodens kant, men det fanns en nackdel, en stor sadan; Mygg! Jag kunde knappast sta stilla innan jag hade kryp over hela mig och detta gjorde att jag fick forsoka smaspringa genom sanden och sedan darefter spurta upp till en myggfri hastighet igen, samtidigt som vansterhanden konstant piskade bort de sma liven fran mina leriga ben. Det gallde ocksa att halla pulsen ppe for att inte kanna av sticken och kliandet sa mycket, sa aven darfor var jag tvungen att skynda mig genom dessa passager som kunde vara upp till 100m.

De sista kilometrarna innan platsen dar jag tankt campa sa blev stigen bitvis rejalt brant och jag fick leda min tvahjuliga van flera ganger, oftast fick jag backa och ta fart for att komma upp i spring-hastighet for att orka upp for de korta, men branta, partierna. Vid ett tillfalle fick jag koppla loss amtliga vaskor och forst springa upp med cyklen och sedan ned igen for at hamta packningen. De flesta branta nedforsbackarna fick jag bromsa mig igenom etftersom underlaget var for guppigt for att kora fort i och lutningen var sa rejal att jag ofta satt pa lggunderlaget som var faststpannt bakom sadeln.
Trots att det var otroligt jobbigt sa var det trots allt de branta backarna som utgorde konurerna i naturens kulisser; Sma raviner som plojde fram genom urskogarna och hav av ormbunkar som fck skydd av regnet fran angande grenar. Den fuktiga luften och denna miljo gav mig minnen tillbaka fran Kongo-resan for ganska exakt ett ar sedan, temperaturen till trots...

Mitt i ett vatlandsomrade passerade jag ett vattendrag utan nagon spang och jag tvekande en minut under tiden som jag kande efter ifall skorna ar genomsura, villket givevis var fallet, men nar man har flaset uppe och har varmt upp sureten i dojerna sa blir det faktiskt ganska sa ljummet. Myggen tog mig tillbaka till verkligheten och skyndade pa beslutet och med vatten halvvags upp pa vaskorna och med skorna nere i den dyiga backbotten sa lunkade jag igenom det kalla vattnet.

Val uppe ur vattnet forsokte jag fa upp en bra anti-mygg-hastiet igen och sedan kunde jag halla den i ett par kilometer till, anda tills jag kom till en stigkorsning med en skylt. Stigen till vanster berattade att de var tre kilometer kvar till staden Sigulda, den till hoger visade att min camingplats var nara (Campingplatserna i parken ar de enda stallena dar man far talta och bestar av en grillplats och ett bord). Det var riktigt lockande att ta till vanster, hitta ett rum eller en camping att fa en duch pa och sedan somna gott. Samtidigt var det lockande att fa testa taltet, laga den inandlade maten och bada av sig svetten och leran i den vackra floden. Den senare alternativet vann en enkel match och jag cyklade forbi skylten och korsdade en ang ett par hundra meter, direkt nar jag kom ut fran angen sa markte jag att regnet okat rejalt sedan jag trampade in under skogens tak for dryga 3 timmar sedan och de fuktiga grasstrana som tackte stigen kittlade mina ben hela vagen fram till kvallens campingplats.

Jag parkerade cykeln, tog av vaskorna och borjade grava efter taltet. Kande ur det borjade att lia mer oc mer pa benen oc armarna och efter mindre an en minut sa var det extremt. Man kunde liksom kanna myggen och insekterna innan de ens landat, som langsamt fallande sno mot bar hud ungefar. Jag har aldrig, varken i Afrika eller Norrland sett en sadan armada av insekter.
Jag ger dock inte upp sa latt utan fortsatte att grava i vaskan eter taltet. Bara ett ogonblick senare flyttade jag blicken fran vaskorna och till benen for at borsta bort de extremt irriterande krypen som holl pa att driva mig till vansinne, sag sag da ett insektsbett pa ena knaets sida och hur blod rann fran knat, forbi alla myggen som fargade benen morka, och ned i skon. Det hade nu gatt hogst 2 minuter sedan jag stannat och jag holl redan pa att bli tokig. Jag stirrade ut i ingenting och efter en stund sa kom jag tillbaka till verkligeten; Renget sag inte ut att avta pa lange, jag visste da inte ur myggsakert talet var och att laga mat skulle vara en omojliget trots det rejala proteintillskotet som myggen troligen skulle utgora. Visst ville jag campa och vara en sann naturnord, men samtidigt sa reser jag inte for att plaga mig....
Jag slangde saledes pa vaskorna pa cykeln, plojde snabbt tillbaka over angsmarken och vid skylten var valet nu enkelt; Mot Sigulda!

Efter bara sisadar hundra meter sa trodde jag inte mina ogon. En uppforsbacke till synes utan slut var framfor mig. Branen var utan overdrift som en rod skidbacke och mer eller mindre helt sonderregand och geggig. Jag borjade genast att leda cykeln och allt eftersom myggen frossade pa mtt blod sa upptackte jag att det var en omojlighet.

Stigen var formad likt ett V och dar det var gegga och lera sa gick det att med sina urkrater dra och putta cyklen uppat, daremot pa de meterlanga passagerna dar det var tillplattad lera var det omojligt. Underlag likt blankis gjorde att det blev "ett steg fram och tva tillbaka". Den tata skogen bredvid gav ingen mojlighet till sidokorning och efter att ha kliat sonder mig sa kom jag pa en teknik. Jag putte cykeln frammat, da den var en halvmeter over mig och mina armar var stracka till max sa holl jag inne bada bromsarna och drog mig uppat och frammat med cykeln som ett ankare vilades mot en tvald rot eller sten.

Nu var det ett steg frammat och ett halvt tillbaka som gallde och med denna metoden kom jag till slut fram till ett trad som jag kunde luta cyklen mot och samtidigt vila mina sma pojkarmar. Jag at snabbt upp ett apple for att fa energi till den sista biten som man nu kunde se kronet pa.

Studerade myggen och sopade konstant undan dem. Efter 5 sekunder sa kunde man sla ar som helst pa benen och med sakerhet traffa ett par stycken, eter 10 sekunder var benen elt svartprickiga likt GBs Chokladkrossglass och efter en halvmint sa borjade man att se suddigt pa grund av myggtatheten. Jag sag nedat och det var sapass brant att jag var radd for att tappa greppet och halka tillbaka, jag sag uppat och insag att det efter den sista halvan kunde vara annu flera backar likt den jag nu stod i. Sa till mig sjalv att jag nagon gang kommer att titta tillbaka pa det ar overjavliga tillfallet och skratta, knappte darfor en portrattbild och slet sedan for att komma upp runt kronet.

Val uppe pa kronet sa var jag helt slut men fortsatte anda att cykla direkt for att bli av med myggen. Benen pulserade av aktiviteten och av alla bett och efter ett pa meter sa kom jag ut pa en ang och sag et par hustak. Jag forstod att backen maste ha varit den enda lutningen ned i ravinen fran Sigulda och att jag nu inte hade annat an raka asfaltsagar att folja.
Regnet hade nu blivigt till ett osregn da jag rullade in i Sigulda, guideboks-los som jag ar sa hade jag ingen aning om ar jag skulle stanna och jag cyklade runt ett bra tag med det enda resultatet att jag fann ett fullbokat budgetotell som berattade att de var de enda som var relativt billiga i stan.
Jag bestamde mig for att titta in pa nagot som verkade vara ett finare hotell eftersom det var det jag fann forst och jag tankte att det kanske var dags att for forsta angen pa 2 vecor betala for sitt boende, om an et dyrare sadant.
Sat och gjort; Helt dyngsur, med lera over hela mig och med blod och olja upp till knana sa traskade jag forsiktigt in pa den roda mattan hos Pils Hotell och fick reda pa att de hade ett ledigt rum. Av nagon anledning ville de ha betalning i forvag, de kanske tyckte att jag sag konstig ut, vad vet jag...
400 kroner kostade natten och det kandes lite surt. visst, 400sek ar kanske inte sa mycket pengar, men det ar min totala budget for 3-4 dagar pa denna resan.

Val uppe pa rummet sa duschade jag av mig sjalv, mina skor och mina vaskor och tryckte darefter i mig en limpa brod, en burkol och en ask oliver i sangen. Med en nyhetssandning fran Sveriges Prinsessbrollop pa BBC i bakgrunden sa somnade jag gott efter vad som blev en utav de varsta, men aven en utav de basta, dagarna pa resan...

Dagens efter sa cyklade jag till ravinens kant, dar de har en skidbacke och en massa sommarjippon, och tittade for att fa en uppfattning om ur manga hojdmeter skogsbacke egentligen var. Da Sigulda ligger i samma hojd som den overjavlga backen och Gaujufloden givetvis ocksa den har samma hojd sa var detta resultatet;

Idag blir det mindre text och lite fler bilder. Kommentera om ni laser, as usual!

Efter att ha korsat nastan halva Estland pa en dag sa kom jag fram till Paide och mottes av mannen jag skulle bo hos for natten, en langharig kille som rest over hela varlde, bott i Malmo i 4 ar och som dessutom snart skulle ivag till Malaysia for att studera. Natten tillbringades dock i ett litet hus dar hans vanner, konstnarerna, huserade. Veganmat intogs och ryssk blaskig ol likasa och sedan somnade jag pa en soffa pa huset overvaning, lasandes ett nummer av "Die Hausfrau" fran det forna Osttyskland. Med Couchsurfing vet man aldrig vart man hamnar...

Dagen efter drog jag upp tidgt eftersom Vilmars, mannen jag stannade hos, skulle upp till sitt vedforsaljarjobb och jag borjade givetvis att trampa. Mellan slutmalet Viljandi och Paide sa hande det ingenting extraordinart forutom att jag cyklade upp for de tva forsta backarna sedan Tallin, tva lattrullade sluttningar pa ett tiotal meter. Detta i den "kulliga" delen av Estland. Jo, det ar ratt platt har...

Jag korde, som vanligt numera, nastan bara pa smavagar och det var mestadels pressat grus som slungades forbi under ekipaget. Massvis av sma lantbruk passerades och en hel del lustiga busskurer, jag har ett litet projekt sedan ett par dagar tillbaka; Att fotografera alla olika sorters busskurer som jag passerar. Det ar ett tjugotal for tillfallet...

Efter sisadar 100 kilomter sa var jag framme vid Viljandi och efter lite vantande sa kommer en ung tjej och moter upp mig vid traktens kopcenter. Jag hade kvallen innan smachansat pa couchsurfing och bett en del personer i Viljandi att skicka mig SMS ifall de kunde ta emot mig, da jag inte skulle ha tid att kolla min E-mail, och langs vagen hade jag fatt ett sadant av Loone, Samma Estniska tjej som nu mott upp mig. Jag hade ingen aning om vet hon var eller ens hur hon bodde, men det visade sig vara en otroligt trevlig tjej pa 18 ar som bodde hemma hos siina foraldrar, ocksa de couchsurfers for tillfallet pa resa i Barcelona.

Jag trivdes for bra i Viljandie, bade for den vackra stadens lugna atmosfar men aven for det trevliga sallskapet sa att jag stannade dar en extra dag. En dag som inneholl bade en vattentornsbestigning, en vinpicknic samt sojabiffstillagning. Den veganska maten uppskattades mindre bra av hushallets 16ariga grabb som raskt stekte upp kilovis med korv som bade jag och han tryckte i oss pa den soliga verandan.

Dagen darefter cyklade jag mot den Lettiska gransen, vagarna jag valde var sma och efter ett ha spenderat de sista Estniska kronerna pa en liten restaurang sa borjade jag att cykla mot gransen. Givetvis hade jag valt ut en sa liten och opopular gransovergang som mojligt och den sista milen i Estland gick pa en grusvag som var sa grovkornig och oskrapat sa att den var svart att cykla snabbare an 10km i timmen. Ofta sa slant framhjulet och man fick lagga all fokus pa att hitta ratt spar istallet for att njuta av utiskten over angarna utan slut.

Val framme vid gransen sa var det lika mycket action som vid systembolaget en Sondag klockan 12. En skylt berattade att jag korde ut ur Estland, en annan att jag kom in i Lettland. Varken mer eller mindre.

Efter nagon mil ytterliggare sa var jag med om resans forsta hundjakt (ar nu uppe i 3st.) da en schaferhunbd i ponnystorlek kom rusandes emot mig pa den smala grusvagen. Hundens blick uttryckte inte nagon anda av "han-vill-bara-halsa" direkt och trots vaskornas kilon, varmen och det daliga underlaget sa fick jag upp en hyffsad fart pa nolltid och efter sisadar hundra meter var hundfanskapet borta. Resan gick vidare pa sma och ruskigt daliga grusvagar ytterliggare nagon mil.

De sista milen var ruskigt sega, motvinden la sig likt en forbannelse over de grona angarna och bara de skogspartier och de alleer som passerades var pa min sida. Vagarna over lag ar betydligt samre an de i Estland och vissa bilar tar ingen notis alls om cyklister. De sista milen pa en mer valtrafikerad asfaltsvag larde mig detta da jag vid flera tillfallen bara var ca 3dm fran att sla i styret i diverse langtradare.

Till slut kom jag tiill den Lettlanska staden Valmiera dar jag motte upp polismannen Ivars som lanade ut ett rum till mig. Efter att han snabbt visat mig fina vagar infor morgondagen sa slackte jag den nakna glodlampan i det sparsamt moblerade rummet, krop ned i mitt reselakan fran Malawi och somnade gott pa den gulnade soffan...

Jag skulle kunna skriva en biblel om alla handelser som skett, men jag later det stanna har. I morgon ska jag fira Lettisk midsommar har i Riga dit jag kom idag. Jag ska aven forsoka skriva ned och i bilder forklara helvetet jag fick i den vackra nationalparken Gauja-park...

Jag avslutar med tre bra anlednigar att vara i Baltlanderna just nu:
1. Fotbolls-VM
2. Prinsessbrollop
3. Prinsessbrollop igen

Stay Rude, Stay Rebel!

Da cykelturen till Helsinki och koskenkorvan tog ut sin rätt sa stannade jag i Helsinki en extra natt, detta ledde till att den estlänska punkspelningen blev utan en Svensk besökare, men att Järvenpää, Kerava och Mäntsälä fick en extra!

Sa fort Laura nyktrat till och bakfyllekaffet slagit in sa korde vi ut till hennes häst, medans hon red sa lekte jag med en galen hund och tog massa foton. Efter lite borst-terapi för att bota min djur-srkäck sa var jag sa gott som tvungen att rida. Det blev en schysst upplevelse jag inte angrar, även om familjejuvelerna blev nagot omma...

Efter ridturen sa akte vi hem till Laura föräldrar och gör det man bör hos föräldrar; fylla buken. Tacos och kanelbullar gick ned och tro pa fan att hennes far skulle vara en bryggmästare likt undertecknad. En hemmagjord Ale avslutade saledes besöket...

Sedan var det dags att besöka staden kerava, känt bland Helingforsare för att var skumt och sjaskikgt. Nagot man inte allt märkte i den 2 ar gamla lägenheten vi dracköl i. Ett "nattklubbsbesök" till ett ställe liknane Boras paradkrog" Lilla krogen" blev avslutningen pa denna kväll.

Igar sa plockade jag ihop mina smutsiga saker i Helsingors och letade mig ned till de dieseldoftande hamnkvarteren där jag togfärjan över till Tallinn i Estland. Där letade jag upp Pirvet, en tjej som jag bor hos nu, ocksa hon fran Couchsurfing. Hon jobbade kvällen i früga extra i en bar pa en form utav show. Showen halls i en gammal fabrik fran kommunisttiden och det är annars förbjudet omrade. Nu var det bara att cykla in dit, parkera cykeln i ett gammalt kontor bakom baren och sedan vandra omkring bland gamla vakttorn, tegelväggar och ryska logotyper. Riktigt häftigt!

Under tiden Pirvet arbetade sa vandrade jag omkring i Tallinn, fotade gamla byggnader, at lite piroger och köpte en cykelkarta. Senare pa kvällen sa fick vi ga a showen för 120:-, vilket egentligen var det tredubbla och även om man inte förstod nagonting sa var det bland det häftigaste jag sett.

En sort "performence-art" med massa sjungande män i blaställ, krashande bilar, raketer, eldkastare, folk som simmar i taket och en massa allmänt virrvarr. Ungefär som tomtarnas-julafton fast med riktiga musiker och otroliga effekter; Allt i takttil musik som spelades pa allt fran brinnande oljefat och saxar till dragspel och vindrutetiorkare. Detta i Tallins hamnkvarter i en gammal fabrik med en otrolig akustik!

Vi var inte klara förrän efter 23 och da vadret var kasst och temperaturen 11grader sa packade jag in min cykel i Pirvets väns bil och satt med den i bagaget medans vi akte ut till den forort dar jag i skrivandets stund befinner mig. Just nu har regnet slutat ösa ned och jag ska snart ge mig ut pa upptäcksfärd!

Imorgon ska jag cykla söderut, riktigt vart vet jag inte, men det ger sig!

Lämna gärna en kommentar!

En titt pa vaderleksrapporten lovade upehall med undantag för ett par skurar frammat kvallningen. Jag sa hejda och tackade Oskar och lämnade ett mulet Ekenäs. Helsinki var malet för dagen och 105km lag framför mig. Jag hade printat ut en vagbeskrivning som skulle ta mig langs mestadels smavagar för att slippa den motorvägsliknande väg 51.

Innan jag ens kommit ut ur samhället sa borjade det att duggregna och med tanke pa att det var vindstilla sa var det ganska skönt. Solbrännan fran gardagen fick vila upp sig och luften var lätt att andas. Jag cyklade längs en gammalkustväg utan att se en skymt av nagon kust, dock vacker skog och gamla gardar som lag längs med den slingriga vagen.

Nar ett par mil hade avverkats sa hade vinden okat och regnet gatt fran duggregn till ett mer traditionell regn (Visste ni att en Borasare har över 5000 ord för regn?). Jag tog skydd under ett par träd vid ett ställ för brevlador och kokade upp lite blabarssoppa. Efter ett tag kom lantbrevbararen och istället för att bli arg för att jag stoppade hans infart sa steg han ur bilen och borjade snacka. Det slutade med att han önskade mig lycka till och gav mig nagon form utav kristen broshyr som jag använde som servett efter att han kört sin kos.

Jag vet inte om det var pga hädelsen med den kristna broshyren, men efter bara nagon minut sa borjade det att regna desto mer. Nu kände man vattnet genom cykelblöjan och jag började fundera pa om man kanske borde ha packat ned ett par regnbrallor.

Efter ett pra kilometer sa borjade det kannas skumt fran min hogerben, det var som att nagot var skev pa cyklen men jag kunde inte hitta felet utan forsokte ignorera det. Ett par kilometer senare var det ingen tvekan om vad som hänt, hela högra pedalen var otrligt skev. Den var säkert 3cm lägra ut mot vägen än inne vid vevarmen och nästan utskruvad sa hangde den i de sista gangorna.  Jag hittade ett par relativt täta granar och grävde med smutsiga händer bland mina klädpasar. Verkygsladan lag sa passligt i botten, var annars!?

Efter att ha torkat bort lera och olja sa konstaterade jag snabbt att trampan pa nagot sätt hamnat snett och gängat ur sparen i vevarmen, frag mig inte hur. Vevarmen sag mer ut att vara lampad för en kil än för en skruv. Jag torkade sa noggrant jag kunde bort metallflisen och till slut sa fick jag in traman i rätt spar. Trots att den nu sitter som berget sa misstänker jag att den bara halls fast av de innertsa gängorna. Det ska bli spannande att se när den lossnar helt. När alltsa, inte om.

Efter 30minuters meckande sa var jag pa banan igen och svangde ganska sa snart ut pa vag 51, dar lag jag i ett par mil och trampade i dne breda vägrenen. Vinden var stark och kall och regnet piskade inte bara fran himlen utan även fran de manga langtradare som konstant passerade mig utan pardon.


Val framme vid en korsning följde jag vägbeskrivningen jag printat ut och kom in pa diverse smavagar. Beskrivningen foljdes maniskt och efter ett tag kom jag ut pa 51an igen lite närmre Helsinki. Trodde jag. Efter bara nagra hundra meter sa sag allting valdigt bekant ut, och da jag sag en skylt med "Helsinki 41km" sü besvarades mina aningar. Jag hade cyklat i en cirkel och inte bara köt 10km i onodan, jag hade hamnat bakom stället jag svängde av pa och hade nu ett par kilometer längre bort fran malet an vad jagvar da jag svangde av.

Jag bestämde mig i all hopplöshet att bita ihop och cykla de sista 41kilometrana längs med den hart trafikerade vagen och lata smavagarna vara där de var. Jag stannade och tröstat nagon finska japp-kopia och sedan satte jag fart. Regnet gick nu fran vanligtregn och till ösregn och under nagra perioder ger jag mig fan pa att det vara hagelblandad nederböd. Lastbilarna blev fler och fler och regnet piskades upp pa mig och rann ned pa alla möjliga och omöjliga ställen.

Vagen var otroligt enformig och jag sag inte mycket av utsikten da jag höll mig fokoserad pa vagen, dock sa gavs det en viss man av varation da ett vagarbete passerades. Givetvis var vagrenen da borttagen sa att jag fick leda cykeln pa den dryga metern som fanns mellan cementsuggorna och de förbippaserande och skvättande bilarna.

Nar jag till slut sag att det bara var 15km kvar till Huvudstaden sa kandes det lite battre. Denna känsla tog snabbt ifran mig da jag upptäckte att väg 51 blev till en cykelfri motorvägde sista milen. Givetvis fanns det ingen skylt om hur man skulle köra om man nu har en cykel, traktor,moped eller dylikt. Jag cyklade runt ett slag och frügade de fa invanare som trotsade vadret till fots men ingen visste. Chansade till slut pa en vag som kändes rätt...

Efter att ha botat mitt akuta energibehov med lite russin och kex i en gangtunnel i nagon forort sa hittade jag en man att fraga, han forlarade hjälpligt de närmsta kilometrarna och sa fortsatte vagen; en kilomteres cykling, 3 vagfragningar och sa vidare. Fraga mig inte varför jag inte hade med mig en karta, jag hade bara antagit att det skulle vara "raka sparet", otroligt korkat sa har i eftehand!

Ända fran utklanten av helsniki till centrala delen sa finns det nya och fina cykelbanor, det finns även en hel del skyltar som visar var banorna gar. Dock sa har ingen tankt pa att ha en skylt som visar "Centrum". Det är även sa att en cykelbana man följer längs med en stor väg bara kan ta slut i intet. Mycket märkligt att inte göra det ordentligt när man väl ska lägga ned sa mycket stalar pa en sak. Jaja, Finlänsk komunpolitik är inte min grej...

Innan själva centrumet sa passerade jag tva stora broar som gick över en havsvik, här var vinden sapass hard att jag fick trampa hartni nedforsbacken for att ens komma frammat. Vinden greppade tag i cyklen och vaskorna fungerade som ett segel. Val over broarna var jag inne bland de hoga husen och efter att ha fragat ett antal ganger sa var jag vid Helsninkis svar pa Avenyn, Mannerheimsvägen. Upptäckte nagonstans längs denna sträcka att min bakbroms hade spänt ur sig och da jag inte orkade fixa detta sa raknade jag med att Helsinki hade ett platt center...

Jag tog upp mobilen da jag parkerat cyklen under stadsteaterns tak och läste vägbeskrivningen jag fatt per sms fran min Roskildevän Laura. Sag att jag skulle cykla hela gatan upp och längs översvämmade trottoarer körde jag slalon mellan uppklädda storstadsbor och tomma uteserveringar, hela tiden med bara en halvdan frambroms att förlita mig pa.

Till slut hittade jag rätt och kunde ställa ned cyklen, ta en dusch och sedan börja fira min 25-ardag pa riktigt. Jag hade efter dagen 121km ingen ork till att laga mat och da klockan var mycket sa fick det bli en improviserad maltid bestaende av micropizza, wiernerbröd, bananer,popcorn och jordnötter. Givetvis sköljdes allting ned med Koskenkorva ur finska shotsglas (Läs drickglas) och Kahruu (Stavning).

Efter en marsch i regnet och nagon öl tillsammans med Lauras trevliga vänner sa somnade jag oerhört gott iklädd jeans ovanpa överkastet... Eisa peitä!

Har ni läst sa här langt sa kommentera, annars ska ni fa med Koskenkorva-MC att göra!

Jag vaknade av klockan efter 11 timmar med John Blund blev det kokkaffe och smörgasar i morgonsolen och efter det en titt i släkten Schöldströms museum. Alla tänkbara gamla saker som hittats runt och i huset lag samlade i en bod som gick under namnet "museet". Om man gillar gamla prylar, som jag gör, sa fanns det en hel del att pilla pa; Tremetersskidor, Kulspel, Mjölkutställningsdiplom fran 1897, Traskor, Svard etc. Knut Knutsson själv hade fatt erektion i denna bod.

Efter att ha tömt mig pa utedasset med utsikt sa började vi cykla mot Ekenäs, staden där Oskar bor och stade där jag egentligen bad om sovplats pa Couchsurfing. Det blev en heldag i skönt väder, en hel del svalkande moln och en del värmande solstralar. Det var bitvis rejalt backigt och vi tog manga pauser längs vägen da Oskar rökte och jag at russin. Eftersom omdradet är fullt av vikar, sjoar och broar sa var det svart att ta nagon mindre vag sa sa gott som hela dagen blev det cyklinglangs en liten men valtrafikerad väg. Vissa lastbilar korde farligt nara och en gang var jag en millimeter eller tva ifran att bli nedblast i diket.

En mil ifran Ekenas var vi helt slut och behövde fylla pa magarna. Potatissallad och brod intogs utanfor en lanthandel dar trakten ungdommar jämförde stereos och varvade mopeder...

Efter 91km hade vi rullat hela vagen till Ekenäs och trots att vi var rätt trötta sa hann vi med en promenad i byn, som liknar Gränna med dess sma trähus och stenlagda gator. Alla skyltar star pa Svenska och folk talar sa gott som enbart Svenska med varandra. Oskar själv kan knapt korrekt finska. Skumt fenomen!
Ett närliggande naturreservat fick ocksa en visit och trotts att myggen verkade föredra Svenskt blod för Finlandssvenskt sa var det schysst att se solen ga ned over vatnet och suga pa en Finsk pilsner.

En grilling senare sa sov jag gott i familjen Schöldströms radhus...

Nästa dag vaknade jag upp till vad som skulle bli en utav de hardaste dagarna i mitt liv, men det visste jag inte da...

Har ni läst ända hit sa kommentera sa ar ni sockersöta!

Vissa bilder är för breda för denna bloggen. Men bättre bredbildad än avbildad som jag brukar säga. Samhällen, Rastplatser eller rentav traditionella hantverk?
Lakansodling; En gammal Finsk tradition som gör att man alltid har färska lakan till sitt linneskap.

Trots en del backa sa gick cyklingen fint och vagen var relativt platt. Efter att ha cyklat in i Kimitos kommun sa fann jag en infotavla dar jag luskade fram en liten streckad grusväg som gav mig nagra kilometers rast fran landsvagen. Utan att ha exakt koll pa var jag befann mig sa hittade jag tillslut, efter att ha sett en brevlada i form av en stor uttäljd björn, ut i Kimitos "stad".

Efter att ha rullat ut fran gruset sa stannade jag for att kolla pa kartan och for att skicka ett sms till Oskar, en vän fran Couchsurfing som skulle mota upp mig längre fram längs vägen. Under tiden som jag knappade fram meddelandet sa kom en dam fram och pratade Svenska, denna delen av Finland har nämligen Svenska som huvudsprak. Forutom Finlands sämsta tandkött sa hade damen en tjock och trott hund som konstant tugga i sig grästuvor i snabbare takt än en hungrig kuse. Det skulle visst vara hälsosamt för magen, hur det än ma vara sa hade hunden mycket mage att halla halsosam. Slutparantes.

Da trippmateren en stund efter hundmotet visade pa 90km sa stannade jag i en korsning och motte Oskar. Tillsammans cyklade vi de sista 10 kilometrarna till hans sommarstalle, som visade sig vara ett stort gammalt hus pa minst 150ar, som ligger helt idylliskt. Nära en sjö och "mitt i skogen".

Kvallen spenderades med en roddtur, sommarens första bad, ett antal myggbett samt pilsner och grill. Det var barnsligt skont att somna innan 22...

Har du läst hit sa blir jag otroligt glad om du lamnar en kommentar. Du kan hitta pa alla falt att fylla i, exempelvis "[email protected]" som e-mail...

Pga att denna forbannade bloggsidan inte vill lagga upp bilder snyggt i texten, eller ens fungerande, sa kommer de sista pa rad...