blondinulrik

En titt pa vaderleksrapporten lovade upehall med undantag för ett par skurar frammat kvallningen. Jag sa hejda och tackade Oskar och lämnade ett mulet Ekenäs. Helsinki var malet för dagen och 105km lag framför mig. Jag hade printat ut en vagbeskrivning som skulle ta mig langs mestadels smavagar för att slippa den motorvägsliknande väg 51.

Innan jag ens kommit ut ur samhället sa borjade det att duggregna och med tanke pa att det var vindstilla sa var det ganska skönt. Solbrännan fran gardagen fick vila upp sig och luften var lätt att andas. Jag cyklade längs en gammalkustväg utan att se en skymt av nagon kust, dock vacker skog och gamla gardar som lag längs med den slingriga vagen.

Nar ett par mil hade avverkats sa hade vinden okat och regnet gatt fran duggregn till ett mer traditionell regn (Visste ni att en Borasare har över 5000 ord för regn?). Jag tog skydd under ett par träd vid ett ställ för brevlador och kokade upp lite blabarssoppa. Efter ett tag kom lantbrevbararen och istället för att bli arg för att jag stoppade hans infart sa steg han ur bilen och borjade snacka. Det slutade med att han önskade mig lycka till och gav mig nagon form utav kristen broshyr som jag använde som servett efter att han kört sin kos.

Jag vet inte om det var pga hädelsen med den kristna broshyren, men efter bara nagon minut sa borjade det att regna desto mer. Nu kände man vattnet genom cykelblöjan och jag började fundera pa om man kanske borde ha packat ned ett par regnbrallor.

Efter ett pra kilometer sa borjade det kannas skumt fran min hogerben, det var som att nagot var skev pa cyklen men jag kunde inte hitta felet utan forsokte ignorera det. Ett par kilometer senare var det ingen tvekan om vad som hänt, hela högra pedalen var otrligt skev. Den var säkert 3cm lägra ut mot vägen än inne vid vevarmen och nästan utskruvad sa hangde den i de sista gangorna.  Jag hittade ett par relativt täta granar och grävde med smutsiga händer bland mina klädpasar. Verkygsladan lag sa passligt i botten, var annars!?

Efter att ha torkat bort lera och olja sa konstaterade jag snabbt att trampan pa nagot sätt hamnat snett och gängat ur sparen i vevarmen, frag mig inte hur. Vevarmen sag mer ut att vara lampad för en kil än för en skruv. Jag torkade sa noggrant jag kunde bort metallflisen och till slut sa fick jag in traman i rätt spar. Trots att den nu sitter som berget sa misstänker jag att den bara halls fast av de innertsa gängorna. Det ska bli spannande att se när den lossnar helt. När alltsa, inte om.

Efter 30minuters meckande sa var jag pa banan igen och svangde ganska sa snart ut pa vag 51, dar lag jag i ett par mil och trampade i dne breda vägrenen. Vinden var stark och kall och regnet piskade inte bara fran himlen utan även fran de manga langtradare som konstant passerade mig utan pardon.


Val framme vid en korsning följde jag vägbeskrivningen jag printat ut och kom in pa diverse smavagar. Beskrivningen foljdes maniskt och efter ett tag kom jag ut pa 51an igen lite närmre Helsinki. Trodde jag. Efter bara nagra hundra meter sa sag allting valdigt bekant ut, och da jag sag en skylt med "Helsinki 41km" sü besvarades mina aningar. Jag hade cyklat i en cirkel och inte bara köt 10km i onodan, jag hade hamnat bakom stället jag svängde av pa och hade nu ett par kilometer längre bort fran malet an vad jagvar da jag svangde av.

Jag bestämde mig i all hopplöshet att bita ihop och cykla de sista 41kilometrana längs med den hart trafikerade vagen och lata smavagarna vara där de var. Jag stannade och tröstat nagon finska japp-kopia och sedan satte jag fart. Regnet gick nu fran vanligtregn och till ösregn och under nagra perioder ger jag mig fan pa att det vara hagelblandad nederböd. Lastbilarna blev fler och fler och regnet piskades upp pa mig och rann ned pa alla möjliga och omöjliga ställen.

Vagen var otroligt enformig och jag sag inte mycket av utsikten da jag höll mig fokoserad pa vagen, dock sa gavs det en viss man av varation da ett vagarbete passerades. Givetvis var vagrenen da borttagen sa att jag fick leda cykeln pa den dryga metern som fanns mellan cementsuggorna och de förbippaserande och skvättande bilarna.

Nar jag till slut sag att det bara var 15km kvar till Huvudstaden sa kandes det lite battre. Denna känsla tog snabbt ifran mig da jag upptäckte att väg 51 blev till en cykelfri motorvägde sista milen. Givetvis fanns det ingen skylt om hur man skulle köra om man nu har en cykel, traktor,moped eller dylikt. Jag cyklade runt ett slag och frügade de fa invanare som trotsade vadret till fots men ingen visste. Chansade till slut pa en vag som kändes rätt...

Efter att ha botat mitt akuta energibehov med lite russin och kex i en gangtunnel i nagon forort sa hittade jag en man att fraga, han forlarade hjälpligt de närmsta kilometrarna och sa fortsatte vagen; en kilomteres cykling, 3 vagfragningar och sa vidare. Fraga mig inte varför jag inte hade med mig en karta, jag hade bara antagit att det skulle vara "raka sparet", otroligt korkat sa har i eftehand!

Ända fran utklanten av helsniki till centrala delen sa finns det nya och fina cykelbanor, det finns även en hel del skyltar som visar var banorna gar. Dock sa har ingen tankt pa att ha en skylt som visar "Centrum". Det är även sa att en cykelbana man följer längs med en stor väg bara kan ta slut i intet. Mycket märkligt att inte göra det ordentligt när man väl ska lägga ned sa mycket stalar pa en sak. Jaja, Finlänsk komunpolitik är inte min grej...

Innan själva centrumet sa passerade jag tva stora broar som gick över en havsvik, här var vinden sapass hard att jag fick trampa hartni nedforsbacken for att ens komma frammat. Vinden greppade tag i cyklen och vaskorna fungerade som ett segel. Val over broarna var jag inne bland de hoga husen och efter att ha fragat ett antal ganger sa var jag vid Helsninkis svar pa Avenyn, Mannerheimsvägen. Upptäckte nagonstans längs denna sträcka att min bakbroms hade spänt ur sig och da jag inte orkade fixa detta sa raknade jag med att Helsinki hade ett platt center...

Jag tog upp mobilen da jag parkerat cyklen under stadsteaterns tak och läste vägbeskrivningen jag fatt per sms fran min Roskildevän Laura. Sag att jag skulle cykla hela gatan upp och längs översvämmade trottoarer körde jag slalon mellan uppklädda storstadsbor och tomma uteserveringar, hela tiden med bara en halvdan frambroms att förlita mig pa.

Till slut hittade jag rätt och kunde ställa ned cyklen, ta en dusch och sedan börja fira min 25-ardag pa riktigt. Jag hade efter dagen 121km ingen ork till att laga mat och da klockan var mycket sa fick det bli en improviserad maltid bestaende av micropizza, wiernerbröd, bananer,popcorn och jordnötter. Givetvis sköljdes allting ned med Koskenkorva ur finska shotsglas (Läs drickglas) och Kahruu (Stavning).

Efter en marsch i regnet och nagon öl tillsammans med Lauras trevliga vänner sa somnade jag oerhört gott iklädd jeans ovanpa överkastet... Eisa peitä!

Har ni läst sa här langt sa kommentera, annars ska ni fa med Koskenkorva-MC att göra!