blondinulrik

... Då jag på dåliga vägar trampade ut ur Sighnaghi och mot Tbilisi. Likaså 2 dagar senare då jag, efter att ha ompackat precis alla mina tillhörigheter, trampade ut från Landvetters parkering och mot Sandared.


Jag är alltså hemma. Kul och trevligt att möta vänner och familj, som alltid, men det känns som att resan likaväl hade kunnat fortgå under hösten. Ett par månader till bara. Så fort man kommer till ett land så lockar grannländerna. Cykelresandet blir som en sorts drog, man vill ha mer.

Jag vill gärna fortsätta från Tbilisi sommaren 2011. Azierbaijan, Armenien, Iran och återigen Turkiet lockar. Denna resa får nog vänta längre än så, tyvärr, pga hösten hårda studietempo kommer att dra ned mina arbetstimmar i fabriken.

Här hemma fortsätter jag mina studier medans bloggen blir liggandes på is. Det har varit tanken hela tiden. Folk som bloggar om vardagshändelser finns det nog av och att basunera ut berättelser om vardagens gråa händelser gör andra bättre, eller iallafall hellre, än mig...

Hemsidan kommer att ligga kvar, det finns åtskilliga berättelser samt bilder som är värda att visa för den som intresserar sig. Det kommer att komma mycket sporadiskt, med ett försök att publicera någonting en gång i månaden. densomleverfar.se

En handfull bilder från de 2 sista cykeldagarna...


Hur som helst, Jag tar tillfället i akt att tacka Er som har läst och speciellt Er som lämnat spår i form utav mail, facebookkommentarer och framförallt kommentarer här på bloggen.

Att höra från Er betyder mer än ni kan tänka Er! Återigen; Tack!

Om någon har blivigt inspirerad av att göra en liknande resa, hör av Er! Oavsett om ni känner mig eller ej så hjälper jag mer än gärna till med goda råd.

Att göra en resa som denna kräver egentligen ingenting. Vem som helst kan ge sig iväg. Jag är ingen idrottsman, har inga speciella språkkunskaper och är urkass på att ”mecka” med tekniska prylar. Jag är ingen friluftsmänniska och ser mig definitivt inte som en ”äventyrare”.

Det som krävs är att man har en vilja att se och uppleva, att man har ett driv att ta sig vidare. Att se något mer. Att man är genuint intresserad av att ta sig framåt och finner en tillfredsställande i själva färdandet.

Tänk bort allt trams som ”peppande”, och ”testa-sig-själv”. Att sitta en timme på en bar, smutta på en öl och se folk flyta förbi är viktigare än att klara ”den där sträckan på den där tiden”. Det är min åsikt.

Man kan packa ned diverse verktyg och reservdelar, men det viktigaste man bör bära med sig är en ödmjukhet till sin omgivning, ett intresse i att möta människor och en glädje i att med enkla medel uppleva någonting annorlunda. På riktigt. Att resa i sadeln innebär att vara mitt uppe i landet man reser i.

76 dagar dit. 3 timmar hem - Statistik för resan:

Antal dagar: 78 (2 dagar för Borås – Sandared ToR medräknade)
Distans: 5590 km
Maxhastighet: 67,8Km/h (Backarna mellan Turkiet och Bulgarien)
Längsta distans på en dag: 213 km (Från södra Litauen till östra Polen)
Högsta höjd jag cyklat till: 2540 m (Posof, Gränsstad mellan Turkiet och Georgien)
Högsta höjd jag vandrat till: ca 3100m (Glaciär i norra Georgien)
Nätter som jag betalde för boendet: 32st.

Länder besökta: Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Turkiet samt Georgien.

Olika färdsatt som cykeln använt: Färja, Flotte, Flyg, Tåg, Tunnelbana, Liten Honda, mindre Lada samt Turkisk polisbil.

Budget: 20 000sek. inklusive ALLT (Boende, Resor, försäkring, reservdelar, mat etc.) förutom den utrustningen som inhandlades innan resan.

Antal punkteringar: 4 (1 i Bulgarien, 3 i Georgien)
Högsta temperatur : 38C, troligen mer. (Turkiet)
Antal matförgiftningar: 1 (Rumänien)
Antal böter: 1 (Ungern)
Mest öde gränsövergången: Litauen – Polen (Liten traktorväg helt utan skyltar)

---